Den forntida orm som suddar ut gränserna

Jag måste vara ärlig: när jag först fick höra talas om den här studien tänkte jag att det var ännu en "forskarfynd av ett coolt fossil"-historia. Men vad forskarna hittade i en 80 miljoner år gammal ormskalle? Det här är en av de upptäckter som får en att omvärdera allt.

Slut på den eviga striden

Länge har forskarna stått divided i det jag kallar "ormarnas ursprungsdebatt". Å ena sidan hade du teorin att ormar utvecklade sina långa, benlösa kroppar genom att leva i underjordiska tunnlar. Å andra sidan fanns de som var övertygade om att våra slingrande vänner först dök upp i marina miljöer.

Tja, överraskning! Ingen av sidorna hade helt rätt.

Ett forskarlag ledt av Tiago Simões från Princeton University publicerade nyligen resultat i Nature som fullständigt suddar ut den här gamla debatten. De upptäckte en ny ormart i sydöstra Brasilien – döpt till Tametara mirim – och det är ett av de mest kompletta fossila ormskelett som någonsin hittats. Vi pratar om ett specimen som bevarat detaljer av skallen, ryggraden OCH hjärnstrukturen. Det är som att vinna jackpot för paleontologer.

Vad kan en hjärna avslöja?

Här blir det riktigt intressant. Forskarna använde datortomografi – i praktiken supersmarta CT-skanningar – och 3D-återgivning för att skapa en digital rekonstruktion av den forntida ormens hjärnskål. Och det de hittade var... oväntat.

När de jämförde Tametara med en annan känd fossilorm kallad Dinilysia (funnen i Argentina) var skillnaderna slående. Dessa två forntida ormar hade helt olika hjärnformer – och de formerna berättade helt olika historier om deras livsstil.

"De två hade slående olika hjärnformer, både från varandra och från de flesta andra studerade ormar," förklarade Nicolas Di-Poï från Helsingfors universitet, som arbetade med hjärnrekonstruktionen. Tametara visade tydliga anpassningar för ett grävande liv, medan Dinilysia verkade vara byggd för liv på markytan.

Evolutionen var inte en rak linje – den var kaotisk

Här kommer det verkligt vilda. När du lägger till bevis från marina avlagringar framträder en bild som inte är en snygg evolutionär linje. Istället verkar det som att tidiga ormar ständigt experimenterade, ständigt rörde sig mellan underjordiska tunnlar, öppen mark och havsdjup.

Istället för att gradvis "förfina" en kroppsplan testade olika ormlinjer olika ekologiska strategier samtidigt. Det är nästan som att evolutionen körde flera experiment samtidigt, och olika ormkroppstyper konkurrerade om att se vad som skulle fungera bäst.

Simone Macrì, som också arbetade med hjärnrekonstruktionen, uttryckte det vackert: "Hjärnan berättar en mycket rikare historia än skelettet ensamt."

Och ärligt talat, den citatet kunde appliceras på så många områden inom vetenskapen, eller hur? Ibland kommer de största uppenbarelserna inte från vad vi ser på ytan, utan från vad som pågår inuti.

Varför det här spelar roll bortom ormar

Jag älskar den här historien för att den påminner oss om att evolution inte är en rak linje från "primitiv" till "avancerad". Den är rörig, den är experimentell, och ärligt talat? Den är ganska vacker i sin kaotiska natur.

Tidiga ormar var inte misslyckanden som inte hade listat ut "rätt" sätt att vara orm på ännu. De var utforskare som testade olika lösningar på överlevnadens utmaning. Vissa grävde, vissa simmade, vissa ringlade över markytan – och till slut ledde alla de där olika experimenten till de 4 000+ ormarter vi har idag.

Nästa gång du ser en orm – vare sig det är i din trädgård eller på en naturfilm – försök föreställa dig dess forntida förfäder som kröp genom kretaciska landskap, experimenterade med alla möjliga kroppsplaner och livsstilar. Ormen du ser idag är resultatet av miljontals år av evolutionär trial and error.

Och ärligt talat? Det är ganska fantastiskt.

Källa: ScienceDaily