Vad har havsgorgoner och människor gemensamt?
Låt mig börja med att erkänna något. Jag fastnade framför skärmen alldeles för länge när jag först stötte på det här. Havsgorgoner alltså — de där märkliga, vackra varelserna som ser ut som blommor och sitter fast på klipporna ute i haven. De har inte en enda hjärncell i sina kroppar. Och ändå kan de ha något avgörande att berätta om hur vi människor byggdes.
Ja, du läste rätt. Det är mycket att ta in.
Släktträdet är mer rörigt än vi trodde
Låt mig backa bandet lite. När forskare kategoriserar djur brukar de dela in dem i två stora grupper baserat på hur kropparna är uppbyggda. Dels har vi cnidarier — dit hör havsgorgoner, maneter och koraller. Dels finns bilaterier, som är allt annat med en fram- och baksida, en vänster och höger. Fiskar, fåglar, hundar, och ja, vi människor.
Länge trodde forskare att de här två grupperna byggde sina kroppar på helt olika sätt. En havsgorgon växer ju ut från en central punkt, ungefär som en blomma som slår ut. Vi bilaterier bygger oss istället från ena änden till den andra, längs en tydlig axel.
Men så kom forskarna och rörde om i grytan.
"Ritningarna" kan vara mycket äldre än vi trott
Forskare vid Universitetet i Wien hittade något som får hela evolutionsbiologin att vända upp och ner. De upptäckte att havsgorgoner använder något som kallas BMP-shuttling för att forma sina kroppar — och det är exakt samma metod vi människor använder.
Vad är då BMP-shuttling? Jo, din kropp har molekylära budbärare som kallas benmorfogenetiska proteiner, eller BMP. Under embryonalutvecklingen berättar de här proteinerna för cellerna var de befinner sig i kroppen och vilken vävnad de ska bli. Låga nivåer av BMP betyder "bilda nervsystem". Medelhöga nivåer säger "skapa njure". Höga nivåer instruerar cellerna att bli bukhud.
Tänk dig att dina celler spelar ett avancerat spel av "het och kallt", styrda av de här proteinerna. Och det är inte allt — forskarna insåg att havsgorgoner använder exakt samma signalsystem, med en molekyl som heter Chordin som sköter transporten av BMP runt i kroppen.
Varför är det här så viktigt?
Konsekvenserna är enorma. Om havsgorgoner och människor båda använder BMP-shuttling för att bygga kroppar, betyder det att den här mekanismen är ofattbart gammal. De två djupgrupperna separerade för mellan 600 och 700 miljoner år sedan — långt innan något som ens liknade ett komplext djur hade dykt upp.
Som forskaren David Mörsdorf uttryckte det: den här mekanismen "dyker upp om och om igen hos väldigt avlägset besläktade djur". Det gör den till en stark kandidat för något som våra allra tidigaste förfäder redan kunde.
Självklart finns det utrymme för tvivel i vetenskapen. Forskarna medger att det är möjligt — om än osannolikt — att båda grupperna utvecklade tekniken helt oberoende av varandra. Men om de delar det här genetiska verktyget, är den mer spännande förklaringen att vår gemensamma förfadern, långt tillbaka i den primitiva sumpen, redan hade den här bygginstruktionen i sitt recept.
Vad betyder det för oss?
Här blir jag lite filosofisk. Vi pratar alltså om en havsvarelse utan hjärna, utan hjärta, utan något som ens kommer i närheten av vår komplexa anatomi. Ändå läser vi på den molekylära nivån från exakt samma instruktionsmanual.
Det får en att fundera på vilka andra uråldriga hemligheter som gömmer sig i varelser vi knappt ägnar en tanke. Havsgorgonen kan verka som ett av de enklaste djuren på jorden, men kanske var "enkel" precis vad vår gemensamma förfader behövde vara. Kanske ritningen för allt som kom sedan — fiskar, dinosaurier, hundar, människor — skrevs i de gamla haven, och väntade på att vi skulle upptäcka att vi hela tiden varit familia.
Jag vet inte hur det är med dig, men nästa gång jag ser en havsgorgon på akvariet kommer jag att titta på den med helt nya ögon. Den är inte bara en söt havsdekoration — den bär på en bit av vårt äldsta biologiska arv, gömt i sin radiellt symmetriska, hjärnlösa, fullständigt främmande lilla kropp.
Ganska häftigt, eller hur?
Källa: Popular Mechanics