Alltså... grottmänniskor åt varandra?
Jag måste berätta om något som är både fascinerande och rätt obehagligt. Tänk dig: arkeologer gräver i grottor i södra Spanien, gör sitt vanliga arbete, när de plötsligt hittar mänskliga ben. Men inte begravda ben. De här benen hade systematiskt bearbetats — någon hade avsiktligt skurit bort köttet, spräckt benen för att nå märgen, och i vissa fall tydligen kokat dem.
Jag vet inte hur det är med dig, men mitt första gensvar var "vänta, det här hände på riktigt?" Men bevisen? De är svåra att argumentera emot.
Tre grottor, samma oroande mönster
Forskarteamet, lett av arkeologen Palmira Saladié vid Katalanska institutet för mänsklig paleoekologi och social evolution, fokuserade på tre grottplatser i Granada: Malalmuerzo, Carigüela och Majolicas. I åratal hade det funnits viskningar bland forskare om att de här grottorna kanske höll bevis för förhistorisk kannibalism. Men rykten är inte vetenskap, eller hur? Man behöver bevis.
Och herregud, vilka bevis de hittade.
I Malalmuerzo-grottan katalogförde de över 700 benfragment från minst 36 olika individer. Trettiosex människor. Det är inte en slumpmässig tragedi — det är ett mönster.
Vad berättar benen?
Här blir det riktigt intressant (och med intressant menar jag genuint obehagligt). När forskarna undersökte benen under mikroskop och körde radiokolldatering hittade de:
- Skärspår från stenverktyg där kött medvetet tagits bort
- Tandsymboler (ja, faktiska mänskliga tandsymboler)
- Ben som avsiktligt spräckts för att nå märgen inuti
- Tecken på kokning — ben som blivit vita och genomskinliga av värme
Vid Carigüela-fyndplatsen hittade de något ännu mer makabert: två bägare tillverkade av mänskliga skallar. Någon hade försiktigt tagit bort toppen av en skalle, slipat kanterna och förvandlat den till en drickskärl.
Men här är mysteriet...
Och det är det här som verkligen fick mig att fundera. Inte alla ben följde samma mönster. Vissa individer — särskilt barn — hade ben fläckade av cinnober, ett starkt rött mineral. Cinnober användes ofta i forntida begravningsriter. Så behandlades de här människorna annorlunda på grund av vilka de var? Deras ålder? Deras relation till dem som åt?
Och den frågan är kärnan i alltihop. Varför?
Kannibalism är nämligen inte bara en enda grej. Det kan betyda helt olika saker i olika sammanhang:
- Överlevnadskannibalism: Det ökända "Into the White"-fallet där skeppsbrutna åt besättningsmedlemmar av nödtvång
- Krigskannibalism: Att äta besegrade fiender för att visa dominans eller absorbera deras kraft
- Endokannibalism: Att konsumera familjemedlemmar som en del av sörjningsriter
- Rituell kannibalism: Att äta delar av fiender (eller vänner) för upplevda andliga fördelar
Forskarna själva erkänner att de inte är säkra på vilken kategori (eller kategorier!) som gäller här. Benen sträcker sig över olika tidsperioder, olika åldrar, olika behandling. Det handlar inte om en enda fruktansvärd händelse — det verkar ha varit en pågående praktik.
Vad betyder det här för oss?
Jag ska vara ärlig — att läsa om det här fick mig att stanna upp. Vi pratar om människor som levde för ungefär 7 000 år sedan, som hade språk, som begravde sina döda (ibland), som skapade konst och verktyg och musik. Och tydligen åt de ibland varandra.
Förändrar det här hur vi tänker om våra förfäder? Jag vet inte. Kanske påminner det oss bara om att människor alltid varit komplicerade varelser — kapabla till både djup skönhet och verkligt störande val.
Eller så säger det oss att när resurser blev knappa, när konflikter uppstod, när överlevnad stod på spel... människor alltid varit villiga att överskrida gränser som vi nu anser vara otänkbara.
Frågan som stannar kvar
Det som plågar mig mest är den enkla frågan: Varför gjorde inte alla så?
Alltså, om du svälter och det finns en död kropp i närheten... ja, då kanske överlevnadsinstinkten slår in. Men de här grottmänniskorna hade tydligen val. De jagade djur. De samlade mat. De levde i de här grottorna i generationer. Och ändå valde de periodvis att bearbeta mänskliga kroppar som boskap.
Det där säger mig att det här inte bara var desperation. Det var ett beslut — möjligen rituellt, möjligen hämnd, möjligen något vi inte längre har ord för eftersom den kunskapen dog med dem.
Vad tycker du? Är det här bevis för mörka tider, eller helt enkelt annorlunda tider? Jag skulle genuint vilja höra dina tankar — den här grejen håller mig vaken på nätterna på bästa möjliga sätt.
** Källa**: Popular Mechanics