När bra vetenskap blev en surrande mardröm

I mitten av 1950-talet ville Brasiliens regering ha bin som klarade sig i Amazonas. Genetikern Warwick Kerr fick uppdraget. Han tänkte att afrikanska bin, som producerar mycket honung, kunde korsas med lugna europeiska bin. Resultatet skulle bli både flitiga och snälla bin.

Det gick inte som han hoppades.

Hur misstaget uppstod

Kerr visste redan att afrikanska bin kunde vara aggressiva. Men han trodde att blandningen skulle ge ett milt mellanting. Han satte upp försök i Rio Claro med 35 afrikanska drottningar som hölls åtskilda med galler. Så skulle de inte kunna para sig med europeiska drönare.

En dag tog en medhjälpare bort gallret. Tjugosex drottningar flög iväg och parade sig ändå. Avkomman ärvde både honungsproduktionen och det vilda försvarsbeteendet.

En ny sorts bi sprider sig

De nya hybriderna kallades snart afrikaniserade bin eller ”killer bees”. De rörde sig norrut med 300–500 kilometer per år. På 1990-talet nådde de USA. En ranchägare i Texas blev den första bekräftade dödsfallsoffret. Inom några år syntes bina i tretton delstater.

Varför de reagerar så starkt

Afrikanska bin utvecklades i en miljö full av hot – honungsgrävlingar, myrarméer och myrslokar. De lärde sig att slå till hårt och snabbt. När en enda bi känner fara kan tusentals komma ut på en gång. De hybrider som nu lever här har samma snabba reaktion.

Stinget är inte farligare än hos vanliga bin. Faran ligger i antalet.

Kylan som broms

De afrikaniserade bina trivs i värme. Kalla vintrar har hittills hållit dem borta från norra USA och Kanada. Men det håller på att ändra sig.

Värmen öppnar nya dörrar

En studie från 2014 visar att mildare vintrar gör att bina kan flytta längre norrut. Redan inom några decennier kan de nå sydöstra Oregon och södra Appalacherna. Ju varmare det blir, desto mer gynnas de.

Vad går att göra?

Biodlare försöker hålla tillbaka spridningen med två metoder. De släpper ut stora mängder europeiska drönare så att afrikanska drottningar oftare parar sig med dem. De byter också ut aggressiva drottningar mot lugnare, europeiska. Båda åtgärderna hjälper lokalt,但 de håller inte emot hela populationen.

Vad vi kan lära oss

Kerr ville bara hjälpa. Hans medhjälpare gjorde ett enkelt misstag. Tillsammans skapade de en ny sorts bi som fortfarande sprider sig sextio år senare. Innan man blandar arter för att skapa ”bättre” versioner behöver man ha vattentäta rutiner. Annars kan ett litet fel få följder som håller i sig i generationer.