Något häpnadsväckande
Föreställ dig det: miljontals år tillbaka i tiden, någonstans i Afrikas skogar svänger sig våra tidigaste anfäder genom trädkronorna. I decennier utgick forskarna från att bara varelser med ap-liknande fötter – specifikt sådana med superflexibla fotleder – kunde klara av det knepiga konststycket att klättra rakt upp längs en trädstam.
Det visar sig? De kan ha haft helt fel.
Den stora fotdebatten
Låt mig förklara vad som pågår inom forskningen kring mänsklig evolution. Vi försöker ju ständigt lista ut var vi kommer ifrån, eller hur? Jo, forskarna uppskattar att människor och schimpanser gick skilda vägar någon gång mellan sex och sju miljoner år sedan. Det betyder att vi någon gång hade en "senaste gemensamma anfader" – låt oss kalla det LCA – en varelse som var ungefär som en extremt avlägsen förfader till både moderna människor och schimpanser.
Här är gåtan: hur såg denna anfader ut? Och mer specifikt, hur rörde den sig?
Tänkesättet hittills har varit ungefär så här: Schimpanser har otroligt flexibla fotleder som kan böjas bakåt ungefär 45 grader – mycket mer än människofötter, som maxar runt 20 grader. Den där flexibliteten är det som låter schimpanser klättra uppför lodräta stammar som lurviga små bergsbestigare. Markattartade apor, däremot, ansågs vara mer "arm" än "fot" – de använde armarna för att dra sig upp och var inte riktigt lika skickliga på lodrät klättring.
Den här skillnaden i fotanatomi ledde forskarna till spekulationer om vilken typ av fötter vår gemensamma anfader kan ha haft. Såg den mer ut som en schimpans? Mer som en apa? Svaret skulle tydligen ha betydelse för att förstå hur vårt familjeträd utvecklades.
In kommer sooty mangabeyer
Men här blir det intressant. Ett forskarlag från Ohio State University bestämde sig för att titta närmare på sooty mangabey-apor som lever i Taïskogen i Elfenbenskusten, Västafrika. Det här är inga vanliga laboratorieapor – de lever vilt och håller på med sina grejer precis som de har gjort i årtusenden.
Forskarna, ledda av biträdande professor Luke Fannin, satte upp kameror för att fånga exakt hur dessa apor rörde sig. Och det de hittade var lite av en wow-upplevelse.
Dessa apor har inte de superflexibla fotleder som schimpanser har. Men grejen är – de kan ändå klättra uppför lodräta trädstammar hur bra som helst. Hur då? Jo, de gör det genom sin mellanfot. Fannin mätte upp så mycket som 46 graders böjning i apornas mellanfotsleder under klättring – nästan identiskt med vad schimpanser åstadkommer genom sina fotleder.
"Det är en funktionell likvärdighet," förklarade Fannin. "Man kan inte utesluta lodrät klättring bara för att något inte har en schimpansliknande fot."
Med andra ord finns det mer än ett sätt att klättra i ett träd. Och det förändrar allt vi trodde vi visste.
Varför det här spelar roll för mänsklig evolution
Låt mig vara lite mer seriös här en stund, för det här har faktiskt ganska stor betydelse för att förstå var vi kommer ifrån.
En av de stora frågorna inom mänsklig evolution är hur vi gick från att röra oss i träd till att till slut gå upprätt på två ben – tvåbent gång, som forskarna kallar det. Att lista ut vad våra tidiga anförvanter höll på med i skogen är avgörande för att förstå den övergången.
Om forskarna antog att bara schimpansliknande fötter kunde hantera lodrät klättring, så formade det deras teorier om hur människo-schimpansanfadern måste ha sett ut. Men nu? Nu vet vi att en varelse med mer ap-liknande fötter lika gärna kunde ha klättrat.
Det som är roligt (och lite frustrerande för forskare) är att den här upptäckten både förtydligar vissa saker och gör andra mer komplicerade. Som seniorförfattaren Scott McGraw uttryckte det: "Det som lägger till klarhet, men också gör den bredare bilden mer suddig."
Men här är delen jag tycker är mest fascinerande: vi är fortfarande kopplade till de där trädklättringsdagarna i vårt förflutna. Vissa moderna jägare-samlare är fortfarande utmärkta klättrare, och även om vi människor mest förlitar oss på flexibla ligament och senor snarare än specialiserade fotben, så finns förmågan fortfarande kvar i oss. Någonstans djupt i våra kroppar bär vi ekon från ett trädlevande förflutet.
Sammanfattningen
Så vad betyder det här för forskningen kring mänsklig evolution? I princip kan forskarna sluta utesluta vissa möjligheter baserat enbart på fotstruktur. En uråldrig anfader med ap-liknande fötter kan mycket väl ha klarat av klättring – och det är en viktig pusselbit vi inte hade förut.
Ibland är vetenskapen sådan. Vi tror vi har räknat ut något, vi är ganska säkra på våra antaganden... och så kommer några apor i en västafrikansk skog och bevisar att vi har fel på bästa möjliga sätt.
Jag vet inte hur det är med dig, men jag tycker det är ganska spännande. Varje gång vi tittar närmare på naturen upptäcker vi något nytt om oss själva.
Om du ursäktar mig nu, tror jag jag ska uppskatta min egen flexibla mellanfot en stund.