De pyttesmå varelserna som kan bära liv till andra världar

Jag måste bara berätta om tardigrader. För när jag väl började lära mig om dem insåg jag att vi lever i en av de mest spännande epoker mänskligheten någonsin upplevt.

Det där ögonblicket när du stöter på något så otroligt att du bara vill dra till dig alla du känner och säga "Har du hört om det här?!" — ja, så känner jag just nu.

Tardigrader. Du har kanske hört talas om dem. Det är dessa små, gumminäbsformade mikroorganismer som är riktiga överlevnadshjältar i djurriket. Folk kallar dem "vattenbjörnar" eller "mossgriskon" och båda namnen är helt perfekta.

Men här blir det riktigt intressant.

De här småttingarna kan överleva i rymden

Rymdexploration har alltid fascinerat mig, men tardigrader tar det till en helt ny nivå. Forskare har bokstavligen skjutit upp dessa små varelser ut i rymdens vakuum — med syrgasbrist, frysande kyla och intensiv strålning — och de överlevde. Inte bara överlevde, utan faktiskt trivdes när de väl kom tillbaka till jorden.

Hur då? De har två otroliga biologiska tricks.

För det första har de ett protein som kallas Dsup (från engelskans "damage suppressor") som i princip skyddar deras DNA från strålning. Tänk på det som deras personliga strålningssäkra rustning.

För det andra kan de gå in i något som kallas kryptobios — i princip ett djupt viloläge där de pressar ut all sin vätska, rullar ihop sig till en liten boll och väntar. I det här tillståndet kan de överleva i decennier utan mat eller vatten. Bara... vänta. Tålmodiga små mästare.

Så kan vi faktiskt starta liv på andra planeter?

Här börjar min hjärna snurra.

Forskare har ställt denna vilda tankelek: Kan vi använda organismer som tardigrader för att i princip "så" liv på andra världar? Mars, kanske? Europa (en av Jupiters månar)? Någon helt annanstans?

Det korta svaret från experterna är: det är möjligt, men oerhört komplicerat.

Problemet är att överleva och frodas är två väldigt olika saker. Ta månen till exempel. NASA bygger en bas där (hur coolt är inte det?!), men månens yta är helt brutal för vilken form av liv som helst. Ingen atmosfär betyder inget skydd mot strålning eller extrema temperatursvängningar. Det finns dessutom så gott som inget vatten. Tardigrader skulle kanske tekniskt sett överleva där i sitt viloläge, men de skulle inte föröka sig eller göra något särskilt intressant.

Och det här är fakta — vissa tardigrader finns kanske redan på månen. År 2019 störtade en israelisk rymdfarkost medan den bar på dessa små varelser. Så vi kan ha gjort månen till ett tardigradhotell av misstag. Naturen är helt fantastisk, eller hur?

Mars: Det mer lovande alternativet

Mars är där saker och ting blir lite mer hoppfulla, även om "lite" bär en hel del vikt där.

Mars yta är absolut hård — kyla, sandstormar som får din värsta allergidag att framstå som en dans på rosor, och strålningsnivåer som skulle zappa oss människor ganska snabbt. Inte direkt inbjudande.

Men under jord? Där blir det intressant.

Mars verkar ha vatten inlåst under ytan i form av akvifärer. Och att gå under jord skulle skydda potentiellt liv från den elaka strålningen. En astrobiolog uttryckte det så här: även om det kanske inte skulle vara idealiskt eftersom det inte skulle finnas så mycket energi att tillgå, har vi lärt oss av jordens extremofiler att liv kan överleva på ställen vi en gång trodde var helt omöjliga.

Det här är ärligt talat en av mina favoritgrejer med vetenskap — ödmjukheten i den. Vi upptäcker ständigt att livet hittar ett sätt under omständigheter vi aldrig kunde föreställa oss.

Vad betyder allt det här?

Ärligt? Jag tror att den mest djupgående implikationen här handlar inte om huruvida vi kan eller bör så liv på andra platser. Det handlar om hur mycket vi fortfarande har att lära oss.

Varje gång vi studerar dessa extremofiler — organismer som trivs där inget annat kan — inser vi hur lite vi förstår om livets gränser. Och det, för mig, är otroligt hoppfullt.

Vare sig människor någonsin etablerar permanenta kolonier på andra planeter eller inte, visar det faktum att vi ens ställer de här frågorna om tardigrader och kosmisk sådd något vackert om mänsklig nyfikenhet. Vi tittar inte längre bara på universum. Vi frågar oss om vi kan hjälpa till att forma det.

Och är inte det något värt att bli exalterad över?

Vad tycker du? Skriv en kommentar — jag vill gärna höra dina tankar om huruvida det är något vi borde göra eller något vi borde lämna åt naturen.

Källa: Popular Mechanics