Glasverandan som nästan blev allas undergång

Har du funderat på vad du föreställer dig när någon nämner Benjamin Franklins uppfinningar?

Chansen är stor att du ser framför digProgressiva glasögon, åskledaren eller den berömda draktraditionen med blixten. Klassikerna. Det man lärde sig om i skolan.

Men här är grejen – Ben Franklin hittade på något annat. Något bisarrt. Något som på sin höjdpunkt fick kompositörer som Mozart att skriva musik specifikt för det, och på sin lägsta punkt fick skulden för att göra människor bokstavligt talat galna.

Jag pratar om glasharmonikan. Och ärligt talat? Det är en av de mest fascinerande historierna du aldrig hört.

En partytrick blir seriöst

Allt började med en partytrick. (Gör det inte alltid det, egentligen?)

Konceptet var enkelt: fyll massa glas med olika mycket vatten, dra ditt blöta finger runt kanten, och skapa musik. Samma trick som du kanske själv gjort vid något middagsbord, eller hur? Tja, på 1760-talet var detta uppenbarligen ganska storartat på eleganta tillställningar.

Franklin själv beskrev det vackert i ett brev: "Du har utan tvekan hört den ljuvliga tonen som framkallas från ett drickglas genom att dra ett blött finger runt dess kant."

Han hade sett det demonstreras vid Royal Society, och något klickade. Här var en partytrick med genuint musikaliskt potential – men den var klumpig. Glasen låg utspridda på bord, svåra att spela, och begränsade i räckvidd.

Så naturligtvis – det var ju Ben Franklin – så förbättrade han den.

Själva uppfinningen

Franklins genialitet låg i designen. Istället för lösa glas på ett bord skapade han en serie glasskålar – allt större längs med – monterade horisontellt på en spindel. Den här spindeln kunde roteras med en fotpedal, och spelaren behövde bara fukta sina fingrar och spela.

Föreställ dig ett xylofon, men tillverkat helt av glas, utan att faktiska trumpinnor behövs. Bara dina fingertoppar som dansar över släta, sjungande skålar.

Ljudet? Enligt alla rapporter fullständigt eteriskt. Franklin beskrev tonerna som "oförlikneligt söta bortom någon annans". Och han var inte ensam i den bedömningen.

När väl nyheterna om Franklins uppfinning spred sig, fångade den eld genom Europas högsocietet. En ung musiker vid namn Marianne Davies gav det första publika framförandet 1762, och plötsligt ville alla höra den här magiska glasmusiken.

Mozartkopplingen

Här blir det riktigt intressant. Mozart – ja, den Mozart – skrev musik för glasharmonikan. Specifikt hans Adagio och Rondo (K. 617), som han komponerade 1791, bara månader före sin död.

Även Beethoven var med på tåget med sitt stycke "Lenore Prohaska." Plötsligt hade instrumentet som ursprungligen var en vetenskaplig nyfikenhet blivit en legitim del av klassisk musik.

Men sedan, nästan lika snabbt som det steg, började glasharmonikan falla. Och anledningen är absolut galen.

In med galenspanskapen

En tysk läkare vid namn Franz Anton Mesmer – ja, den Mesmer, killen som gav oss ordet "mesmera" – fick tag i ett av dessa instrument och bestämde sig för att det hade magiska helande egenskaper.

Låt mig vara tydlig: det finns noll vetenskapliga bevis för vad Mesmer påstod. Han trodde att vibrationerna från glasharmonikan kunde påverka människokroppen genom något han kallade "animalisk magnetisme", och han använde instrumentet i sina så kallade behandlingar. Hans patienter rapporterade att de gick in i trans eller hade visioner.

Låter det här legitimt för dig? Ja, knappast.

Men här är grejen med pseudovetenskap på 1700-talet – den spreds. Och när folk väl började viska att det här glasinstrumentet kunde hypnotisera lyssnare eller till och med driva dem till galenskap, ja, det var svårt att ta tillbaka.

Inom Tyskland virvlade rykten. Vissa hävdade att instrumentet var farligt att spela. Andra sa att lyssna på det för länge skulle skada ditt mentala tillstånd. En moralisk panik bröt ut, vilket på 1700-talet uppenbarligen betydde en massa mycket bekymrade brev som skrevs och kyrkliga predikningar som hölls.

Den riktiga anledningen till att det dog

Här är min uppfattning, och jag tror bevisen stödjer det här: "galenspaps"-ryktena var så gott som säkert nonsens. Det fanns aldrig någon trovärdig medicinsk eller vetenskaplig koppling mellan glasharmonikan och mental försämring.

Så varför försvann instrumentet egentligen?

Ärligt? Det var nog bara för jävla skört. Det här var precisionsbearbetade glasskålar, roterade med fotpedaler, som krävde exakt fingerplacering. Föreställ dig underhållsbecen. Ett felsteg och du har krossat glas överallt.

Dessutom, under 1800-talet blev orkesterinstrument allt högre och kraftfullare för att fylla större konserthallar. Den delikata, viskningstysta glasharmonikan kunde helt enkelt inte konkurrera. Det var ett vackert instrument för intima salongsframföranden, men det skalerade inte.

Ibland försvinner saker inte för att de är dåliga – ibland passar de bara inte in i förändrade tider.

Twisten

Här måste jag erkänna något. Den ursprungliga artikeln jag läste för det här stycket slutar med ett förslag att visa Benjamin Franklin Korns MTV Unplugged-framträdande från 2006, där de använder glasskålar som instrument.

Och ärligt? Det är rätt bra. För det visar sig att glasharmonikan aldrig riktigt dog – den bara utvecklades. Moderna musiker använder fortfarande glasinstrument, från avantgardekompositörer till indieband som söker det där unika eteriska ljudet.

Franklin skulle antagligen tycka det var underhållande. Killen som också gav oss åskledaren, progressiva glasögon och Franklin-spisen... och uppenbarligen, en liten del av DNA:t för vad nu det där Korn-framträdandet var.

Inte illa för en grundlagsfader som också hittade tid att klaga på att han väcktes av tuppar.