Den tysta krisen vi vägrar prata om

Låt mig börja med något som可能会 få dig att stanna upp.

När jag först läste om den här studien från Northwestern University kände jag först: omöjligt. Sedan: sorg. Och sedan: frustration över att det här inte är förstasidesnyheter varje dag.

Forskarna tittade på varje barn fött i Georgia under 2017 — alla 130 267 stycken. Och de följde vad som hände med fäderna under de kommande fem åren.

796 fäder dog.

Det som verkligen fick mig att reagera: 60 procent av dessa dödsfall kom från orsaker vi faktiskt kan förebygga. Självmord. Överdoser. Mord. Olyckor. Det här är inte biologiska komplikationer vi inte kan förutse. Det här är tragedier som rätt stödsystem möjligtvis hade kunnat stoppa.

Vi har tänkt helt fel

I åratal har mödra­dödlighet kallats en kris i USA. Och det är det — våra siffror är pinsamma jämfört med andra rika länder. Äntligen har vi börjat uppmärksamma farorna för nyblivna mammor.

Men här är vad ingen velat prata om: fäder dör också, och i alarmerande takt.

Dr. Craig Garfield, barnläkaren bakom forskningen, sa något som fastnade hos mig. Han jobbar på neonatalavdelningar och har tappat räkningen på hur många gånger han sett mammor plötsligt hantera sin partners död — från skjutningar, bilolyckor, överdoser. Hans magkänsla? "Det händer oftare än att mammor dör."

Han har rätt. Vi har bara... inte brytt oss.

Varför pratar ingen om det här?

Jag funderar mycket på det. Varför är det så att när vi pratar om övergången till föräldraskap, fokuserar vi nästan helt på mammor? Pappans roll reduceras ofta till "stödjande partner" och kanske byta ett blöja eller två.

Men här är grejen ingen berättar: att bli pappa är också en enorm psykologisk omställning. Plötsligt är du ansvarig för en annan människa. Pressen att försörja, skydda, lista ut hur man är en bra pappa när ens egen pappa kanske inte fanns där — det byggs på.

Och ändå, var finns kontrollerna? Var finns stödgrupper för nya pappor? Var finns system som fångar upp fäder som kämpar?

Svar: de existerar i princip inte.

Siffrorna som borde jaga oss

Låt mig bryta ner vad studien hittade, för de här siffrorna förtjänar att sjunka in:

• 143 fäder dog genom mord
• 142 genom olyckor
• 102 genom självmord
• 93 genom överdoser
• 296 genom naturliga orsaker

Det där är inget litet tal. Nästan 800 familjer i bara en delstat, under bara fem år, där barn förlorade sina pappor i livets mest sårbara stund.

Forskarna hittade att vissa grupper var extra utsatta. Fäder som var ogifta, bodde på landsbygden, kopplade till födslar betalda av Medicaid, eller som var icke-latino svarta — de här männen mötte betydligt högre risk att dö. Det här är inte slumpmässiga siffror. Det här är mönster som pekar på systemiska luckor i stöd, sjukvård och sociala resurser.

Här blir det komplicerat på ett intressant sätt

Trots alla de här förebyggbara dödsfallen hittade studien också något som förvånade forskarna: fäder hade faktiskt lägre totala dödstal än män som inte var fäder.

Tänk på det. Bland män mellan 30 och 34 år var dödsfrekvensen för fäder 120 per 100 000. För icke-fäder i samma ålder? 231 per 100 000. Nästan dubbelt så högt.

Vad säger det oss? Kanske har föräldraskap i sig skyddande effekter. Kanske gör barn att man fattar hälsosammare beslut. Kanske män som blir fäder redan hade mer ordning på sina liv, eller kanske den nya meningen och ansvaret verkligen hjälper människor att blomstra.

Eller kanske — och det här är möjligheten som håller mig vaken — vi ser bara de fäder som överlevde. De som redan kämpade kan ha dött före eller precis när deras barn föddes, och aldrig kommit med i den här datan.

Vi vet inte. Och det är en del av problemet. Vi vet inte för att vi inte letar.

Vad skulle det ta att lösa det här?

Här blir jag frustrerad. För det här känns inte som ett olösligt problem.

Mödra­dödlighets­granskningar finns i de flesta delstater. När en mamma dör under graviditeten eller inom ett år efter förlossningen utreder någon. De försöker förstå vad som gick fel och förhindra att det händer igen.

För fäder? Ingenting. Ingen systematisk uppföljning, inga granskningar, inga försök att lära av tragedierna.

Dr. Garfield uttryckte det perfekt: "Vår data visar att fäder dör ofta under de första åren av deras barns liv, och vi har inga system på plats för att förstå hur vi skulle kunna förebygga det. Det är en enorm blind fläck."

VADIGA är rätt ord.

Vad behöver hända?

Okej, så vad behöver faktiskt göras? Här är några tankar:

Vi måste börja följa faders­dödlighet. Om vi kan övervaka mödra­dödlighet kan vi göra detsamma för fäder. Födelse­certifikat namnger redan fäder. Döds­register finns. Att koppla ihop de här bitarna är ingen raket­vetenskap — det kräver bara medveten insats och finansiering.

Vi behöver stöd efter förlossningen för pappor. Kurser för nyblivna föräldrar som faktiskt inkluderar fäder. Mental­hälso­resurser specifikt designade för nya pappor. Kamrat­stöd där män kan prata om den skrämmande, utmattande, vackra upplevelsen av att bli förälder utan skam.

Vi måste adressera de rasskillnader och socio­ekonomiska klyftorna. Att svarta fäder och fäder på landsbygden möter högre dödstal är ingen tillfällighet. Det är ett tecken på att våra system sviker de mest sårbara familjerna. Bättre tillgång till sjukvård, mental­hälso­tjänster och samhälls­stöd skulle kunna rädda liv.

Vi måste förändra samtalet om faderskap. Män får kämpa. Män får behöva hjälp. Män får erkänna att föräldraskap är överväldigande, skrämmande och svårt. Tills vi skapar utrymme för den ärligheten kommer män att fortsätta lida i tysthet.

En personlig reflektion

Jag har inga egna barn, men jag har sett vänner bli fäder. Förvandlingen är verklig. De här männen jag kände som lata, bekymmersfria tjugoåringar fick plötsligt en otrolig tyngd i blicken. Kärleken var omedelbar och överväldigande — och det var rädslan för att inte vara nog också.

Och sedan tänker jag på vad som händer när den rädslan inte har någonstans att ta vägen. När det inte finns resurser, inga kontroller, ingen som frågar "hur mår du egentligen?"

Många av de här dödsfallen är förebyggbara. Självmord. Överdoser. Mord som möjligtvis kunde förhindrats med bättre samhälls­resurser och mental­hälso­stöd. Olyckor som kunde undvikits om män inte medicinerade bort sin smärta.

Vi kan göra bättre. Vi måste göra bättre.

Sammanfattningen

Här är sanningen: varje förälder spelar roll. Varje familj som förlorar en mamma eller en pappa i förebyggbara olyckor är en tragedi. Och medan vi äntligen börjat ta mödra­dödlighet på allvar, har vi ignorerat en hel annan grupp av sörjande familjer.

Den här studien är bara Georgia. Bara fem år. Föreställ dig hur siffrorna ser ut över alla 50 delstater, över decennier av ospårade dödsfall.

Barn behöver sina pappor. Familjer behöver sina pappor. Och just nu sviker vi dem på det mest grundläggande sättet — genom att inte ens märka när de försvinner.

Det är dags att öppna ögonen. Det är dags att börja räkna. Och det är dags att faktiskt göra något åt det.