Tänk på det nästa gång du dricker genom suRrör

Ja, till och med upp och ner – det funkar ju faktiskt. Och det kan vi tacka en liten utterliknande varelse för som levde för 165 miljoner år sedan.

Forskare har nyligen identifierat ett fossil de döpt till Megacauda sungei, och jag måste säga: det här är ett av mina nya favoritdjur från förr. Den var inte större än en stor huskatt – ungefär en halvmeter lång – men räknades ändå bland de tyngsta bland däggdjurssläktingarna under dinosaurietiden.

Den mjuka gommen – en game changer

Det verkligt fascinerande här är inte att djuret var söt eller att det simmade runt i juraperiodens sjöar. Nej, det som fick forskarna att studera Megacauda sungei var något mycket mer remarkabelt: bevis för en mjuk gom.

Vad i hela fransen är en mjuk gom, frågar du? Bra fråga. Det är det vävnadslager baktill i munnen som skiljer näspassagerna från svalget. Och ja, det är en rätt stor grej.

Anledningen: många djur – krokodiler, till exempel – måste göra dessa konstiga huvudrörelser för att svälja mat. De behöver gravitationens hjälp. Men vi däggdjur? Vi har den fantastiska tungbenapparaten (fancy ord för strupben) som låter oss svälja samtidigt som vi andas.

Tänk på det. Du kan dricka mjölk samtidigt som du andas. Spädbarn kan amma. Det här är inte bara praktiska partynummer – det är evolutionära superkrafter.

Varför hjärnutvecklingen hänger ihop med detta

Kopplingen till hjärnutveckling kan verka som en storqvada, men häng med.

När däggdjur utvecklade förmågan att svälja effektivt medan de andades hände något magiskt: vi kunde äntligenamma våra ungar ordentligt. Inga kvävningsrisker. Ingen vätska som rann upp i näspassagerna. Bara effektiv, näringsrik matning.

Och det här är enormt eftersom det är metaboliskt dyrt att uppfostra hjälplösa, krävande ungar som behöver konstant mjölk. Det kräver att föräldrar stannar kvar, investerar tid och energi. Den föräldrainvesteringen är vad som till slut gjorde att däggdjur kunde utveckla större hjärnor över generationer.

Utan den här anpassningen? Ja, du hade inte läst den här texten. Den mänskliga hjärnan – särskilt den stora prefrontal cortexen – hade kanske aldrig funnits.

Thomas Martin från universitetet i Bonn sa det rakt ut: "Den mjuka gommen och utformningen av munhålan och svalget är direkt kopplade till däggdjurens evolution."

Ingen press, lilla Megacauda sungei.

Möt denJurassic simmaren

Så vad såg den här banbrytande varelsen faktiskt ut som? Baserat på detaljerade CT-scanningar av fossilet rekonstruerade forskarna ett korthårigt djur med en bred, tillplattad svans – i princip byggt för att paddla genom vatten.

Den hade också riktigt coola tänder. Bakåtböjda knölar för att gripa hala fiskar, plus ovanliga trekottsiga hörntänder som överraskade forskarna. Den här lilla rovdjuret var byggt för att jaga i vatten, med främre benen för framdrift medan svansen skötte det vågiga arbetet.

Forskarna tror att den kunde byta riktning snabbt med sina bakben. Jurassic motsvarigheten till en effektiv simmaskin, helt enkelt.

Och här kommer det verkligt galna: det här är det tidigaste beviset för ett vattenlevande levnadssätt hos däggdjur (eller våra nära släktingar, åtminstone).

Liten i en värld av jättar

Det är ödmjukande att sätta saker i perspektiv. Megacauda sungei var kanske två kilo raseri, som levde i en värld dominerad av enorma dinosaurier. De flesta av dess däggdjurssläktingar var pyttelilla – vissa vägde bara några gram.

Ändå visade det här lilla djuret redan anpassningar som skulle ta miljoner år till innan de fullt ut slog igenom hos moderna däggdjur. Beviset för mjuk gom i ett 165 miljoner år gammalt fossil? Det borde inte finnas där ännu.

Fossilet hittades i Inre Mongoliet och satt i museisamlingar i åratal innan tre forskare från olika kontinenter råkade undersöka det tillsammans och insåg vad de hade.

Min åsikt

Jag älskar historier som den här för att de påminner oss om att evolution inte är en rak linje från "primitiv" till "avancerad". Den är rörig, experimentell och full av kreaturer som gör intressanta saker långt innan det blir normen.

Megacauda sungei var inte vår direkta förfader, men det var en del av det stora däggdjursexperimentet som pågick vid sidan av dinosaurierna. Den testade lösningar på problem, och några av de lösningarna – svälja medan vi andas, bli större,amma ungar – stannade kvar för att de funkade.

Så nästa gång du njuter av en kopp kaffe (eller ammar ditt barn, eller helt enkelt andas medan du äter en macka), ge ett litet jurassiskt tack till våra gamla utterliknande släktingar. Utan dem hade vi bokstavligen inte funnits här.

** Källa:** ScienceDaily, "This tiny jurassic predator helped pave the way for the human brain