När Lucy skulle dricka vatten fanns det något som stirrade tillbaka

Föreställ dig: Det är 3 miljoner år sedan, någonstans i Östafrika. Du är Lucy (nej, inte den där Lucy från 70-talet – utan den riktiga Lucy, den berömda förfädersfigur som hittades i Etiopien). Du är törstig. Du hukar dig ner vid floden för att dricka.

Men vänta lite.

Något rör sig under det grumliga vattnet. Något stort.

Lycka till. För den floden var full av rena skräckfilmen.

Lucys jägare

Forskare har precis gett ett namn åt en av de mest fruktansvärda rovdjur som våra förfäder någonsin stötte på. Djuret heter Crocodylus lucivenator – vilket enkelt översatt betyder "Lucys jägare". För det var precis vad det var.

Det här var ingen vanlig krokodil. Nej, det här var ett 3,5–4,5 meter långt monster på mellan 270 och 600 kilo. Christopher Brochu, forskare vid University of Iowa som ledde studien, uttryckte det rakt ut: "Det var det största rovdjuret i det ekosystemet, ännu större än lejon och hyenor, och det största hotet mot våra förfäder som levde där under den tiden."

Han sa också att krokodilen med säkerhet hade betraktat Lucys släkte som middag. Så... det var trösterikt.

En buckla som förbryllade

Det som fick forskarna att höja på ögonbrynen när de först studerade fossilen var krokodilens märkliga puckel mitt på nosen. Inte på spetsen – mitt på. Det är inget man ser hos dagens nilkrokodiler.

Brochu minns att han blev "blåst av stolen" av den ovanliga kombinationen av drag. Puckeln finns faktiskt hos vissa nutida krokodiler också, och forskarna tror att den kan ha använts vid parningslekar. För visst säger inget "välj mig" som att visa upp sin ansiktsbuckla.

Krokodilen hade också ett nosparti som stack ut längre än hos andra krokodiler från samma era, vilket gav den ett mer långsträckt utseende som vi förknippar med moderna krokodiler. Så den var inte bara stor – den var byggd annorlunda än både föregångare och efterföljare.

Att läsa benen

För att identifiera den nya arten gick forskarna igenom 121 fossil – skallar, tänder, käkfragment – alla från Hadarformationen i Etiopien. Om det namnet känns bekant beror det på att Hadar är en guldgruva för forskning om mänsklig evolution. Det var där Lucy själv hittades 1974.

De flesta krokodilfossil var ganska slitna, vilket gjorde arbetet utmanande. Men ett specimen bevarade faktiskt spår av en riktigt tuff dag: skador på käken som delvis läkt, vilket tyder på en strid med en annan krokodil. Sådan där ansiktsbiting som tydligen har förekommit i krokodilernas familjeträd genom historien.

Dr Stephanie Drumheller, som arbetade med studien, påpekade att vi inte kan veta vem som vann den striden – men djuret överlevde länge nog för att läka, vilket tyder på att det klarade sig. Skönt för krokodilen, antar jag?

Att leva bredvid Lucy

Det verkligt galna? Den här krokodilen hade Hadarområdet nästan helt för sig själv. Andra krokodilarter levde längre söderut i Östafrikanska gravsänkan, men Crocodylus lucivenator dominerade just denna plats i hundratusentals år.

Miljön då var en blandning av buskmarker, våtmarker, trädkantade floder och gräsområden. Perfekt öronhåll för rovdjur som gillar att ligga i bakhåll. Krokodiler kunde gömma sig precis under ytan och vänta på törstiga djur som kom för att dricka.

Inklusive, tydligen, våra direkta förfäder.

Vad det här lär oss

Det som fascinerar mig med den här typen av upptäckter är att vi är vana vid att tänka på mänsklig evolution som historien om hur vi blev smartare, började gå upprätt, utvecklade större hjärnor. Och det stämmer. Men vi glömmer ofta bort att evolutionen inte skedde i ett vakuum. Våra förfäder navigerade en värld full av faror som vi knappt kan föreställa oss idag.

En fyra och en halv meter lång krokodil som väntar på att grabba tag i dig medan du dricker vatten? Det är en sån sak som definitivt skulle motivera dig att utveckla bättre överlevnadsstrategier. Eller åtminstone att vara väldigt, väldigt försiktig nära vatten.

Så nästa gång du ser en krokodildokumentär och känner tacksamhet över att du inte behöver oroa dig för sådana längre – kom ihåg: våra förfäder gjorde det. Och de överlevde ändå, frodades och blev till slut vi.

Studien publicerades i Journal of Systematic Palaeontology, och ärligt talat är namnet de valde perfekt. Crocodylus lucivenator. Lucys jägare. Det är dramatiskt, det är korrekt, och det får en att tänka två gånger om varje klunk vatten Lucy någonsin tog.