Vår blodomlopp håller på att förändras – och luften vi andas kan vara orsaken
Jag måste berätta något som verkligen fick mig att stanna upp.
Forskare har upptäckt att vårt blod verkar förändras i takt med att koldioxidhalten i atmosfären stiger. Och nej, det här handlar inte om en avlägsen framtid – förändringarna har kunnat mätas under bara de senaste decennierna.
När jag brukar tänka på klimatförändringar är det extremväder, skogsbränder och stigande hav som dyker upp. Den dramatiska biten, du vet. Men den här forskningen pekar på något mer subtilt och, ärligt talat, lite obehagligt: luften vi andas in kan sakta förändra vår biologi.
Studien som fångade mitt intresse
Forskare från The Kids Research Institute Australia, Curtin University och Australian National University har analyserat över 20 års hälsoinformation från det amerikanska NHANES-registret. De granskade blodprover från ungefär 7 000 personer, tagna med två års mellanrum mellan 1999 och 2020.
Det fascinerande är det här: sedan 1999 har genomsnittliga nivåer av serumkarbonat stigit med cirka 7 procent. Karbonat är en blodmarkör som hänger nära samman med hur kroppen hanterar koldioxid. Under samma period har kalcium- och fosfornivåerna minskat.
Förändringarna följer ganska exakt samma mönster som atmosfärens koldioxidhalt, som stigit från omkring 369 delar per miljon år 2000 till över 420 ppm idag.
Låt det sjunka in en stund. Det handlar inte bara om att klimatet förändras – det handlar om mätbara biologiska förändringar i hela befolkningar.
Varför borde du bry dig?
Det som verkligen grep tag i mig är forskarnas teori om att yngre generationer kan drabbas hårdast. Eftersom barns kroppar fortfarande utvecklas kommer de att ha den största livstidsexponeringen för de förhöjda koldioxidnivåerna. Det är som om de dragit det kortaste suet i detta atmosfäriska experiment som ingen av oss har samtyckt till.
Doktor Phil Bierwirth, en av studiens författare, uttryckte det på ett sätt som verkligen fastnade hos mig:
"Det verkar som om vi är anpassade till ett intervall av koldioxid i luften som nu kan ha överskridits."
Tänk på det. Hela vår art har utvecklats under hundratusentals år med en atmosfärisk koldioxidhalt runt 280–300 ppm. Nu ligger vi på över 420 ppm – nivåer som människan helt enkelt aldrig tidigare upplevt.
Vad händer egentligen i våra kroppar?
Karbonat spelar en avgörande roll för att reglera kroppens syra-basbalans. När koldioxidhalten i vårt blod ökar kan kroppen behålla extra karbonat för att hålla blodets pH-värde stabilt – i praktiken upprätthålla den känsliga kemiska jämvikten som får allt att fungera.
Forskarna modellerade vad som kan hända om dagens trend fortsätter, och det fick mig att fundera. De räknar med att genomsnittliga karbonatnivåer kan närma sig den övre gränsen för vad som anses vara hälsosamt inom omkring 50 år. Kalcium- och fosfornivåer kan också nå den nedre delen av sina hälsosamma intervall mot slutet av århundradet.
Innan du börjar oroa dig för mycket – forskarna poängterar att det inte betyder att alla plötsligt kommer att bli sjuka. Men det antyder att det kan ske gradvisa fysiologiska förändringar på befolkningsnivå, och det är något värt att hålla ögonen på.
Det här handlar inte bara om temperatur längre
Jag har skrivit om klimatförändringar ett tag nu, och ärligt talat känns det här perspektivet nytt för mig. Stigande koldioxid har alltid ramats in som en miljöfråga – drivkraften bakom global uppvärmning, orsaken till havsförsurning, och så vidare. Men den här forskningen antyder att vi kanske behöver tänka annorlunda: som en direkt, pågående påverkan på mänsklig biologi.
Doktor Alexander Larcombe, en annan medförfattare, uttryckte det bra när han sa att en ökad koldioxidhalt kanske inte bara bör ses som en miljöfråga, utan också som en långsiktig folkhälsofaktor som bör övervakas.
Det är en ganska stor omramning, eller hur? Vi pratar inte bara om att skydda kuster eller förhindra värmeböljor längre – vi pratar potentiellt om att skydda den grundläggande kemin i mänskligt blod.
Mina tankar om allt det här
Jag ska vara ärlig: när jag först läste om den här studien reagerade jag med en blandning av fascination och olust. Vi har ägnat så lång tid åt att diskutera klimatförändringar i termer av temperaturökningar och väderleksmönster att idén om osynliga, fysiologiska skiftningar känns nästan mer oroande på något sätt.
Men det som ger mig lite hopp är det här: forskarna säger inte att det här är en kris som händer just nu. De säger att det är något vi bör övervaka och ta på allvar som en del av vår övergripande klimatpolitik. De rekommenderar att vi följer atmosfärisk sammansättning tillsammans med biologiska markörer i befolkningen – i praktiken håller koll på hur långsamma miljöförändringar påverkar mänsklig biologi över decennier.
Studien lyfter också fram något som jag tycker vi inte pratar om tillräckligt: de potentiella hälsofördelarna med att minska utsläppen sträcker sig långt bortom att förhindra uppvärmning. Om stigande koldioxid verkligen påverkar våra kroppar, så kan utsläppsminskningar skydda människors hälsa på sätt som vi bara börjar förstå.
Det är faktiskt lite stärkande, när man tänker på det. Varje framsteg vi gör med utsläppen gör potentiellt dubbel nytta – för klimatet OCH för att potentiellt skydda vår egen biologi.
Vad händer nu?
Självklart är det här bara en studie, och forskarna är noga med att påpeka att de inte har fastställt direkt orsak-verkan. Men att dessa förändringar är så konsekventa över en stor befolkning under en lång tidsperiod är verkligen anmärkningsvärt.
Jag är nyfiken på vart den här forskningen leder. Kommer andra studier att bekräfta resultaten? Kommer vi att utveckla bättre sätt att övervaka dessa förändringar i blodkemin? Kommer klimatpolitiken så småningom att räkna in den här dimensionen av människors hälsa?
För tillfället tror jag att det viktigaste att ta med sig är det här: förhållandet mellan vår förändrade atmosfär och våra kroppar kan vara mer intimt än vi någonsin kunnat föreställa oss. Och när vi arbetar för att hantera klimatförändringarna skyddar vi inte bara planeten – vi skyddar kanske oss själva på sätt som vi bara börjar ana.
Håll nyfikenheten vid liv.