När allt går snett på 35 000 fot

Du sitter på 35 000 fot och allt känns normalt. Så kommer smällen. Den 19 juli 1989 exploderade mittmotorn på United Flight 232 över Iowa. Kapten Al Haynes hörde det direkt. Planet skakade till och krängde kraftigt åt höger. Alla instrument började skrika samtidigt.

De flesta hade panikat. Haynes satt kvar och försökte förstå.

Problemet var inte motorn

Explosionen skickade splitter rakt in i flygplanets dolda rörsystem. Det var hydraulsystemet som hade drabbats. Det styr allt som piloterna rör vid: roder, klaffar, landningsställ. Utan tryck i systemet försvinner all styrning.

Planet hade fortfarande kraft. Motorerna gick. Radion fungerade. Men när Haynes grep tag i sticket hände ingenting. Inga reaktioner. Inga rörelser. Planet var plötsligt utan koppling till piloten.

Styrning via gasreglage

Haynes insåg att det enda som fanns kvar var motorerna. Genom att öka eller minska dragkraften på var sida kunde han påverka riktningen. Det var som att styra en bil genom att ge olika gas på hjulen. Klumpigt, men det var allt de hade.

De fick hjälp av Dennis Fitch, en utbildad DC-10-instruktör som råkade sitta som passagerare. Tillsammans arbetade de med gasen. När planet krängde åt höger minskade Haynes dragkraften på vänster sida och ökade den på höger. Det gick långsamt, men det gick.

Svårt att träffa rätt

De hade nu en metod. Men att flyga på det här sättet var extremt svårt. Planet guppade upp och ner. Fördröjningen mellan gas och reaktion var stor. Och de hade ingen marginal kvar.

Trots det lyckades de styra planet mot Sioux City. De fällde ut landningsställ manuellt. Men hastigheten var för hög. Nedstigningen var för brant. De hade inte kontroll över bromsarna eller klaffarna.

Krocken som räddade 185 liv

Planet slog i marken på höger vinge. Landningsställen krossades. Flygkroppen bröts av. Brand utbröt. Planet vändes upp och ner.

Av 296 personer ombord överlevde 185. Det var ingen lyckad landning. Men det var en kontrollerad krasch. De hade hållit planet i luften tills de var nära flygplatsen. Det räddade många liv.

Vad NASA tog med sig

Efteråt studerade forskare möjligheten att styra flygplan enbart med motorerna. Slutsatsen var klar. Det går – men det är osäkert, långsamt och kräver extremt skickliga piloter.

Flygning 232 handlar inte om att landa säkert. Det handlar om att vägra ge upp när allt annat är borta. De gjorde det omöjliga möjligt. Och det är därför vi fortfarande pratar om den här olyckan.