Något som fick mig att stanna upp den här veckan

Jag måste dela det här. Forskare har grävt ner sig i Kaliforniens jordbävningshistoria — tusen år tillbaka i tiden. Och det de hittade? Det är både fascinerande och lite oroväckande.

Vad som byggs på under ytan

Jordbävningar uppstår när jordskorpan plötsligt förskjuts längs sprickor som kallas förkastningar. Tänk dig det som två puzzelbitar som långsamt slipar mot varandra, fastnar, och sedan — KNÄPP — allt tryck släpps lös på en gång.

I södra Kalifornien finns det två stora aktörer som gör den här dansen: San Andreas-förkastningen och San Jacinto-förkastningen. Tillsammans tar de hand om det mesta av den tektoniska rörelsen i området. De har varit relativt tysta sedan en massiv magnitud 7.9-jordbävning 1857.

Tysta, men inte lugna. Trycket har byggts upp. Och byggts upp. Och byggts upp.

Den konstiga geografin vid Cajon Pass

Här blir det intressant. Nordost om Los Angeles finns det en plats som heter Cajon Pass där de två förkastningssystemen kommer olämpligt nära varandra. Det är geologiskt kaos — som en trafikfil där två motorvägar kortvarigt sammanstrålar.

Frågan forskarna har grunnat på är: om en stor jordbävning startar på en av förkastningarna, kommer den att stanna där? Eller kan den hoppa över till den andra förkastningen och skapa en mycket större katastrof?

"Jordbävningsporten"

En ny studie ledd av Dr. Liliane Burkhard vid universitetet i Bern tog en ny titt på problemet. Hennes team byggde en datormodell som simulerar tusen år av jordbävningsaktivitet längs dessa förkastningssystem. De matade in allt från kol-14-datering av sedimentskikt till årringsanalyser till historiska skildringar av markbrott.

Och här är det coola: de upptäckte att Cajon Pass fungerar som en "jordbävningsport".

Inte en port som öppnas eller stängs på ett enkelt sätt. Mer som... en trafikljus som reagerar på förhållandena. Ibland stoppar den rupturer. Ibland släpper den igenom dem.

Den avgörande faktorn är inte bara hur mycket stress som finns på förkastningarna. Det är hur lika stressnivåerna är mellan de två systemen.

När stressen är hög på båda förkastningarna OCH nivåerna ligger nära varandra? Då får man rupturer som rätt igenom korsningen och involverar båda förkastningssystemen. Tänk på jordbävningen i Wrightwood 1812, som rev genom båda förkastningarna som en enda massiv händelse.

När stressnivåerna är olika? Då stannar rupturen vid passet, ungefär som det som hände 1857.

Oroväckande siffror

Så var står vi nu?

Enligt modellen har stressen på San Jacinto-Bernardino-sektionen nått 3.6 MPa — högre än något värde som registrerats under hela den tusenåriga simuleringen. Den närliggande San Andreas-sektionen ligger på 2.8 MPa.

Det som gör det här extra oroande är att båda sektionerna upplever hög och liknande stressnivåer. Det är exakt den konfiguration som historiskt har föregått flerförkastnings-jordbävningar.

"Så det är inte bara oroande att stressen når historiska höjder," noterade Dr. Burkhard, "utan också att systemet befinner sig i ett tillstånd som historiskt har lett till de största, mest destruktiva händelserna."

Vad betyder det här för oss?

Jag försöker inte skapa panik här. Men jag tycker den här forskningen är en bra påminnelse om att "vi har inte haft en stor jordbävning på ett tag" inte betyder att vi är "skyldiga" en mild sådan.

Jorden följer inte mänskliga tidslinjer. Trycket har byggts upp i nästan 170 år. Porten verkar vara i ett tillåtande tillstånd.

Det här säger oss inte när nästa stora kommer — jordbävningsprognoser är fortfarande i stort sett omöjliga. Men det säger oss att när den väl inträffar är förhållandena på plats för något potentiellt katastrofalt.

Så kanske är idag en bra dag att kolla nödkassen, gå igenom familjens plan, och uppskatta hur fascinerande vår planets geologi egentligen är.

Ibland ger vetenskapen oss tröst. Ibland ger den oss rysningar. Den här gav mig bådadera.