Den cancerform som forskarna inte lyckats knäcka
Låt mig ställa en fråga: om jag sa till dig att det finns en typ av cancer som läkare har bekämpat med i stort sett samma metod sedan du föddes — och att överlevnaden knappt förändrats — skulle du bli förvånad?
Jag blev det. Men det är precis läget för småcelliga neuroendokrina cancrar. Dessa aggressiva tumörer kan dyka upp i lungor, prostata eller äggstockar, och de delar en otrevlig egenskap: de sprider sig tidigt och svarar enormt dåligt på behandling.
I över fem decennier har forskare klurat. När Dr. Owen N. Witte först stötte på dessa cancrar som medicinstudent var överlevnadsstatistiken, enligt honom, "i stort sett densamma som idag." Det är en tankeväckande insikt.
Den saknade pusselbiten: En gen vid namn RB
Här blir det intressant. Alla dessa cancrar har något gemensamt: de har alla förlorat en gen som kallas RB. Tänk på RB som kroppens bromspedal — den ser till att cellerna inte växer okontrollerat. När cancerceller förlorar RB är det som att klippa bromsen på en bil. Saker går snabbt fel.
Normalt, när man förlorar en bromspedal, skulle man förvänta sig att forskare hade listat ut hur man ersätter den eller kringgår problemet. Men här ligger gåtan: att direkt angripa RB har inte fungerat. Cancerceller anpassar sig. De hittar andra sätt att överleva.
Så forskare vid UCLA bestämde sig för att testa något annorlunda. Istället för att fråga "hur fixar vi det trasiga?" frågade de "vad är den trasiga cellen nu beroende av?"
Den eleganta upptäckten: Cancer blir beroende
Vad UCLA-teamet hittade är faktiskt ganska fascinerande ur ett biologiskt perspektiv. När cancerceller förlorar RB doesn't de bara snubbla runt slumpmässigt — de blir beroende av något annat. Specifikt utvecklar de en stark tillit till ett protein som heter E2F3.
Här är den coola delen: detta skapar det forskare kallar en "syntetisk letal" svaghet. På vanlig svenska? Cancern kan överleva utan RB. Den kan också överleva utan höga nivåer av E2F3. Men ta bort BÅDA, och cancercellen kollapsar.
Det är som att upptäcka att en husbrand blivit beroende av en enda defekt ledning för att hålla sig vid ström. Klipp den ledningen, och hela systemet rasar samman.
Dr. Witte uttryckte det väl: "Att förlora en gen kanske inte spelar så stor roll, men att förlora båda har en dramatisk effekt på tumörtillväxt."
Bättre cancermodeller: vetenskapens osjungna hjälte
Här blir storyn lite mer teknisk, men inte mindre viktig. Framstegen mot dessa cancrar har gått smärtsamt långsamt, delvis för att forskare saknade bra labbmodeller att studera dem i.
Tänk på det: man kan inte riktigt förstå en fiende man inte kan observera ordentligt. Så UCLA-teamet gjorde något smart. De tog normala mänskliga prostataceller och modifierade dem med fem stora cancerframkallande genetiska förändringar (inklusive förlusten av RB). De odlade dessa till små organliknande strukturer och använde dem sedan för att skapa tumörer i möss.
Dessa modeller ser faktiskt ut som riktig mänsklig småcellig prostatacancer. Det är enormt. Det är skillnaden mellan att studera ett foto av en fågel och faktiskt titta på en i sin egen trädgård.
CRISPR: Att läsa cancerinstruktionerna
Med dessa bättre modeller körde forskarna det som kallas en genombredd CRISPR-screen. Föreställ dig att läsa igenom tusentals instruktionsmanualer för att lista ut vilka cancercellen absolut behöver för att överleva. Det är i stort sett vad CRISPR-screens gör — de systematiskt testar varje gen för att se vilka som är viktiga.
Resultaten? Nästan 1 400 gener spelar viktiga roller. Men bland de mest betydande upptäckterna var något elegant: småcelliga cancrar från helt olika organ delade alla samma beroende av E2F3.
När forskare sänkte E2F3-nivåerna i RB-bristfälliga cancerceller slutade tumörerna dela sig. De kunde inte bilda sina vanliga kluster. Och i vissa fall dog de helt.
Vändningen: Befintliga läkemedel kanske kan hjälpa
Här blir hoppet verkligt. Just nu finns inget läkemedel som direkt angriper E2F3. Att skapa en ny medicin från grunden tar år och enorma resurser.
Men forskarna gav inte upp där. De upptäckte att blockering av något som kallas DHODH-vägen — som är inblandad i att producera DNA-byggstenar — sänkte E2F3-nivåerna och bromsade tumörtillväxten.
Och det är här det blev genuint spännande: DHODH-hämmare finns redan. Faktum är att läkemedel som leflunomid och teriflunomid redan är FDA-godkända för behandling av autoimmuna sjukdomar som ledgångsreumatism.
Att återanvända befintliga mediciner är ingen garanti, men det kan dramatiskt korta ner tidslinjen för att hjälpa patienter. Vi pratar om potentiellt år sparade i utveckling och testning.
"Det spännande är att våra fynd öppnar dörren för att använda befintliga läkemedel på ett nytt sätt," sa Dr. Evan Abt, en av studiens författare. "Genom att förstå hur dessa cancrar är beroende av E2F3 kan vi börja tänka på strategier som kanske fungerar mycket snabbare hos patienter."
Varför detta spelar roll bortom labbet
Jag tänker på den här typen av forskning och känner en blandning av känslor. Det finns den vetenskapliga spänningen — att upptäcka något nytt om hur biologin fungerar är alltid thrilling. Men det finns också något djupare här.
I decennier har patienter med dessa cancrar och deras familjer fått höra att alternativen är begränsade. Att överlevnaden inte förbättrats. Att hoppet är svårt att finna.
Forskning som den här garanterar inga omedelbara bot. Men den öppnar dörrar. Den ger forskare nya mål att sikta mot. Den antyder att problemet inte är olösligt — vi hade bara inte hittat rätt vinkel ännu.
Och faktum att befintliga läkemedel kanske kan hjälpa? Det är som att upptäcka att nyckeln till en låst dörr låg i rummet bredvid hela tiden.
Vad händer nu?
Vägen från laboratorieupptäckt till patientbehandling är lång och full av hinder. Men varje stort genombrott inom medicinen börjar med ett ögonblick som detta — när forskare upptäcker något som andra missat och vågar fråga "tänk om?"
Teamet vid UCLA har gett oss ett nytt mål, bättre modeller att studera dessa cancrar, och en ledtråd om att befintliga mediciner kanske kan hjälpa. Det är ingen bot. Men det är en anledning att fortsätta pusha, fortsätta finansiera forskning, och fortsätta hoppas.
För någonstans där ute gömmer sig nästa genombrott i det uppenbara — och väntar bara på att någon ska ställa rätt fråga.
** Källa: ScienceDaily