Okej, gör dig beredd på det här, för genetikens värld har precis blivit betydligt märkligare – och coolare.
Forskare vid Cornell University upptäckte nyligen något som, ärligt talat, låter som något från en sci-fi-film. De hittade en mänsklig gen som faktiskt kan förflytta sig inuti ditt DNA samtidigt som den utför ett viktigt jobb i din hjärna. Dessa två egenskaper borde inte kunna existera samtidigt, men på något sätt gör de det.
Vänta, kan gener hoppa?
Låt mig backa bandet en sekund, eftersom konceptet "hoppande gener" kan vara nytt för vissa av er.
Föreställ dig ditt DNA som en enorm instruktionsbok för att bygga dig – varje cell, varje egenskap, varje liten egenhet. Under lång tid antog forskare att denna manual var ganska stabil. Sidorna (generna) stannade där de var.
Men sedan kom upptäckten av transposoner, även kallade "hoppande gener". Detta är DNA-sekvenser som bokstavligen kan klippa ut sig själva från en plats i genomet och klistra in sig själva någon annanstans. Tänk på dem som genetiska nomader som vägrar att stanna på ett ställe.
Här är det galna: ungefär hälften av hela ditt genom består av dessa transposon-rester från miljontals år av evolution. De flesta av dem är pensionärer som inte längre rör på sig. De är som gamla hippies som förr var äventyrare men som nu bara hänger och tittar på TV.
Genen som vägrade sitta still
Så vad gör BC200 så speciell?
Normalt sett, när evolutionen "lånar" en av dessa hoppande gener för ett användbart ändamål – genom att förvandla den till en vanlig gen som gör något viktigt för cellen – så brukar den inaktivera hoppförmågan. Det är som om du tog en nomadisk resenär och gav dem ett kontorsjobb. De slår sig till ro. Rörligheten försvinner.
Men BC200? BC200 sa "nej tack, jag gör båda delarna".
Denna lilla gen är aktiv i dina neuroner (hjärnceller), där den verkar hjälpa till att reglera hur proteiner tillverkas. Forskare har känt till den sedan sent 1980-tal. Det de inte visste fram till nu är att den fortfarande har förmågan att hoppa runt i ditt genom.
"Denna gen skapades från ett mobilt element men har behållit sin rörlighet och ändå tjänar en tydlig cellulär funktion," förklarade forskaren Cedric Feschotte. "På något sätt har evolutionen inte lyckats separera dessa två saker."
Med andra ord är BC200 i princip en person som lyckats få en stabil karriär och som fortfarande drar iväg på spontana roadtrips varje helg. Det är inte meningen att det ska fungera så!
Hittad i ett virus?! Det var en oväntad vändning
Men vänta – det blir ännu märkligare.
Forskarna letade inte ens efter BC200 när de snubblade över denna upptäckt. De hittade den gömd inuti ett poxvirus – specifikt viruset molluscum contagiosum, som orsakar hudvårtor.
Så hur hamnade en mänsklig hjärngena inuti ett virus? Forskarna tror att den förmodligen hoppade in i viruset medan det infekterade någons hudceller. Viruset fick i princip med sig en passagerare.
Det är som att viruset gick från att "infektera mänskliga celler" till att "bära runt på en bit mänskligt genetiskt material". Naturen är ärligt talat så märklig ibland.
Borde vi vara oroliga?
Här blir det lite mer seriöst.
BC200 bara hänger inte fridfullt i neuronerna. Forskare har märkt att den förekommer i högre nivåer i hjärnan hos personer med Alzheimers sjukdom. Den uttrycks även onormalt i olika tumörer, inklusive bröstcancer.
Nu, innan du hamnar i panikläge, låt mig vara tydlig: vi vet inte vad detta innebär än. Genen kan bidra till sjukdomen, eller så kan den bara vara en harmlös åskådare som produceras i större mängder när något annat går fel.
Men här är den oroande möjligheten: om BC200 fortfarande kan hoppa runt, kanske den fortfarande hoppar i sjukdomstillstånd. Kanske sätter sig denna gen i nya positioner i cancerceller eller skadade hjärnceller och potentiellt orsakar mutationer.
Det är definitivt något som forskarna vill undersöka vidare.
Vad betyder allt detta?
Ärligt talat? Vi har bara skrapat på ytan.
Denna upptäckt utmanar vår förståelse för hur gener fungerar och utvecklas. Den tyder på att gränsen mellan en "hoppande gen" och en "vanlig gen" kan vara suddigare än vi trodde.
För mig är det mest fascinerande vad detta säger om själva evolutionen. Det är inte någon prydlig, ordnad process där saker kategoriseras och håller sig i sina körfält. Evolutionen är rörig och kreativ, och ibland behåller den funktioner som logiskt sett inte borde kunna existera samtidigt.
Så nästa gång någon säger till dig att ditt DNA bara är en statisk instruktionsbok, kan du berätta om BC200 – den rebelliska lilla genen som vägrade välja ett körfält.
Är inte vetenskap fantastisk?
Källa: ScienceDaily