Ibland undrar jag om vi tittar så mycket uppåt att vi missar allt magiskt som händer rakt under näsan på oss.
Ta havet, till exempel. Vi tror att vi känner det. Det är den stora blå ytan som täcker 70 procent av jorden. Vi badar i det, fiskar från det och förorenar det alldeles för mycket. Men här är grejen – forskare säger bokstavligen att vi vet mer om Mars än om havets botten. Och om det inte får dig att vilja dyka djupare (ingen ordvits avsedd, jo, kanske lite), så vet jag inte vad som ska till.
När havet började lysa
Tänk dig att du är sjöman mitt i natten, någonstans ute i Indiska oceanen. Stjärnorna lyser, vattnet är stilla – och vänta nu, är det månsken som reflekteras? Nej, månen står åt andra hållet. Varför glöder hela havet omkring dig vitt?
Det här är vad sjömän i minst 400 år har kallat "mjölkhav".
En rapport från flottan 1980 beskrev det som att titta på de där självglowande plaststjärnorna man klistrar i barnrum. En annan kapten 1849 sa att det såg ut som "en ändlös slätt av snö, eller ett hav av kvicksilver". Kan du föreställa dig det? Att segla genom något som ser ut som en flod av mjölk under ett tak av stjärnor. Det hade varit helt magiskt.
Vad vet vi egentligen?
Här blir det lite mer konkret – och lite mer frustrerande. 1985 hade forskarna tur och fick studera ett sådant fenomen. De tog vattenprover och hittade massor av små lysande bakterier, Vibrio harveyi. Så vi vet åtminstone vad som lyser.
Men den riktiga frågan? Varför bestämmer sig de här bakterierna plötsligt för att tända en gigantisk ljusshow, över områden ibland lika stora som Island?
Den delen kan ingen förklara än.
Och ärligt talat tycker jag det är fantastiskt ödmjukande. Vi kan sekvensera hela mänskliga genomet, landsätta en rover på Mars och skapa AI som skriver poesi – men vi kan inte lista ut varför vissa bakterier bestämmer sig för att ha fest mitt ute i oceanen.
Varför spelar det någon roll?
Du tänker kanske: "Okej, coo lt havmysterium, men vad spelar det för roll?" Rättvis fråga. Här är varför det i alla fall spelar roll för mig:
De här händelserna kanske säger oss något viktigt om havshälsan. Är mjölkhav ett tecken på ett blomstrande ekosystem? Eller en varning om något som är fel? Vi vet inte.
Och sen – det här är delen som får mig att tända – de här lysande bakterierna är bland de mest grundläggande livsformerna på jorden. Bioluminiscens fanns förmodligen i organismer som var bland de första att utveckla liv här. Om vi kan förstå hur och varför det händer, kanske det lär oss något om livets ursprung.
Steven Miller, en forskare som jagat mjölkhav i decennier, sa det vackert: "Vad kan mjölkhav lära oss om att söka efter liknande, grundläggande livsformer i universum?"
Jag älskar den frågan. Vi letar efter biosignaturer på avlägsna planeter, men vi har inte ens listat ut alla biosignaturer vi har här på jorden.
Jakten fortsätter
Goda nyheter är att forskarna inte ger upp. NASAs satelliter spårar de här händelserna från rymden – ganska otroligt när man tänker på det. Vi kan se glödande bakterier som täcker tusentals kvadratmil, 800 kilometer upp i rymden. Forskare har också byggt upp en databas med historiska observationer och jobbar på algoritmer för att förutsäga när och var det kan hända nästa gång.
Så även om mjölkhav fortfarande är ett av naturens vackra mysterier, blir vi i alla fall bättre på att veta var vi ska titta.
Den större bilden
Här är vad jag hela tiden kommer tillbaka till: vår planet är full av under som vi inte har förklarat än. Vi går omkring och tror att vi har koll på allt, att det inte finns något kvar att upptäcka. Men sen dyker något som mjölkhav upp och påminner oss om hur mycket vi fortfarande inte vet.
Jag tycker det är vackert, faktiskt. Det finns något tröstande i att vi 2025, med all vår teknik och kunskap, fortfarande kan titta upp på stjärnorna, titta ner i havet och säga: "Vi har ingen aning om varför det händer."
Kanske håller det oss ödmjuka. Kanske håller det oss nyfikna. Och kanske, Bara kanske, svaret på några av våra största frågor flyter omkring någonstans i ett glödande havsområde i Indiska oceanen, och väntar på att vi ska lista ut vad det försöker säga oss.
För min del drömmer jag vidare om hur det hade varit att segla genom ett mjölkhav själv någon gång. Någon som har en båt?