Hemliga staden under isen
Föreställ dig scenen: Det är 2024 och NASA:s forskare flyger rutinuppdrag över Grönlands ismarker. De använder sofistikerad radarteknik för att studera isen och kartlägga vad som döljer sig under. Plötsligt upptäcker forskaren Chad Greene något konstigt i mätningarna.
En begravd militärbas.
Inte vilken struktur som helst. Vi pratar om Camp Century – "staden under isen". Anläggningen var massiv: 21 underjordiska tunnlar som sträckte sig nästan 3 000 meter, med träbyggnader, ståltak och en faktisk kärnreaktor. Alltfruset solid ungefär 30 meter under ytan.
Greenes första tanke? "Vi letade efter isens botten och så dök Camp Century upp." Hans kollega Alex Gardner från NASA:s Jet Propulsion Laboratory berättar att de genuint inte förstod vad de tittade på först.
Men det är inte hela historien
Du kanske tänker: "Okej, spökstad under isen. Konstigt, men vad sedan?"
Vänta.
Camp Century presenterades officiellt som en vetenskaplig forskningsstation. Och visst – forskarna där gjorde verkligt viktiga upptäckter. De var pionjärer inom iskärnstudier och hittade bevis för att Grönland en gång var täckt av skogar med varierat djurliv.
Men det var bara en fasad.
Den riktiga missionen hette Project Iceworm, och den lät som tagen ur en kallakrigsdillema. Idén? Gömma kärnvapenbestyckade robotar under Grönlands issköld, redo att skjutas iväg om Sovjet anföll. De planerade att bygga ytterligare 200 000 kvadratkilometer tunnlar – tillräckligt med utrymme för 600 robotar. Det skulle kräva 60 startplatser och cirka 11 000 soldater som permanent bodde under jord.
B凉.
Här kommer det riktigt galna: Danmark visste inte om det. Även om USA hade tillstånd att bygga baser på Grönland genom ett försvarsavtal från 1951, hölls hela omfattningen av Project Iceworm hemlig för den danska regeringen. "Vetenskaplig forskning" var bara ett praktiskt täcknamn.
Att bygga en stad under isen låter som en mardröm
Kan du föreställa dig logistiken? Temperaturerna sjönk till minus 35 grader. Vindarna kunde nå 200 kilometer i timmen. De var tvungna att frakta 5 000 ton material med tunga slädar som maxade på tre kilometer i timmen. Att få förnödenheter från Thule till byggarbetsplatsen tog 70 timmar med de där slädarna. Sjuttio. Timmar.
De grävde enorma diken in i isen – huvudleden kallades "Main Street" och sträckte sig 300 meter. Sedan byggde de trästrukturer innanför med ståltak ovanpå. Kronjuvelen var en av de första medelstora kärnreaktorerna, som krävde extremt varsam hantering i den kalla miljön bara för att fungera.
1967 övergavs hela projektet. Den instabila isen gjorde allt praktiskt ogenomförbart. De rev vad de kunde, fraktade bort reaktorn och lämnade resten.
Men här är delen som får mig att vrida och vända på natten...
Kärnavfallet som ingen ville prata om
Kom ihåg kärnreaktorn? Den de jobbade så hårt för att installera 30 meter under isen? Den tog de med sig när basen stängdes 1967.
Däremot tog de inte med sig avfallet.
Under sin korta drift producerade reaktorn över 175 000 liter kärnavfall. Alltihop finns fortfarande kvar, infruset under Grönlands issköld.
I decennier var det ingen stor grej. Isen var stabil, avfallet låg säkert i sin frusna tystnad. Men issköldar har en tendens att smälta.
Enligt klimatprognoser kan Camp Century och dess radioaktiva innehåll börja blottas redan 2090. Den is som har skyddat denna giftiga hemlighet håller långsamt på att bli dess värsta fiende.
Forskare som William Colgan har påpekat att "de trodde det aldrig skulle blottas". Kalla krigets planerare förutsatte att isen var permanent. De hade fel.
Vad betyder det här?
Den här historien fascinerar mig för att den fungerar som ett fönster in i hur vi tänkte under det kalla kriget – denna period av ren paranoia där vi var villiga att bygga hela städer under issköldar bara för att ha ytterligare ett kärnvapenalternativ.
Men den är också ett varningsexempel om att lämna efter sig rörig. Vi byggde det här, använde det, övergav det och gick därifrån. 57 år senare sitter vi med kärnavfall begravt under smältande is – ett problem som framtida generationer måste lösa.
Nästa gång du tittar på en karta över Grönland: tänk på att det finns en hel spökstad därunder, komplett med kärnavfall, som långsamt arbetar sig upp mot ytan i takt med att världen värms.
Ibland är de mest intressanta historierna inte de vi bygger för framtiden – de är begravda i det förflutna vi glömde städa upp efter.