När Frankrike satsade på fel häst i Japan

Tänk dig att du är fransk militär på 1860-talet. Du har precis korsat Atlanten för att hjälpa Japan modernisera sin armé. Allt går enligt planerna — tills hela regeringen vänds upp och ner. Kejsaren tar makten, och du får order om att lämna landet.

Vad gör du?

Om du är Jules Brunet? Då sticker du inte. Du deserterar till förlorarna, hjälper en grupp samurajer att grunda en republik och förbereder dig på att strida mot hela kejsarens armé.

Det här är en sann historia. Och ärligt talat? Den låter som något du skulle hitta i en Hollywoodfilm.

Bakgrunden: Shogunens fall

I över 250 år styrdes Japan av Tokugawa-shogunatet — en militärregering ledd av mäktiga krigsherrar som kallades shoguner. Det här var ingen kaotisk avkrok. Tokugawa skapade stabilitet i en splittrad nation, byggde en centraliserad stat och stängde i stort sett ute Japan från omvärlden.

Men på 1860-talet började sprickorna visa sig. Västerländska makter pressade på för handelsavtal, och många japaner tyckte shogunatet var för vekt för att stå emot. Missnöjet växte. LOjalister ville ha den gamla ordningen riven. De samlades kring Meiji-kejsaren, och shogunatets dagar var räknade.

Här blir det intressant.

Frankrikes strategiska misstag

Frankrike hade skickat kapten Charles Chanoine till Japan för att hjälpa shogunens militär att moderniseras. Men när shogunatet började rasa, fattade franska ledare ett nyfiket beslut: de backade hemligt upp förlorarna. Logiken var strategisk — om Frankrike kunde hjälpa shogunatet att överleva, skulle Frankrike vinna en stark allierad i Asien.

Chanoines uppdrag stannade av. Hela projektet föll samman. Men hans högra hand, Jules Brunet, var inte redo att ge upp.

Mannen som valde att stanna

När den nya Meiji-regeringen 1868 beordrade alla franska militära rådgivare att lämna Japan, packade de flesta sina väskor. Men Brunet tittade på situationen och fattade ett beslut som fortfarande får mig att tänka till: han bestämde sig för att stanna.

Tillsammans med åtta andra franska officerare smet Brunet iväg från Yokohama under förevändningen att besöka ett vapenmagasin. Deras verkliga mål? Att träffa amiral Takeaki Enomoto, som hade befälet över en flotta lojal mot shogunatet.

Brunet klev ombord. Och tillsammans seglade de norrut.

Norrut till en ö som hette Ezo.

Att bygga en republik från grunden

I slutet av 1868 hade Brunet och hans japanska allierade tagit kontrollen över Ezo — det som idag heter Hokkaido. De hade erövrat hamnstaden Hakodate och så småningom hela ön. Men Meiji-kejsaren tänkte inte tolerera det här. Han krävde att de skulle lämna ifrån sig vapnen och underkasta sig kejsarmakten.

De vägrade.

Istället förklarade sig Ezo som en självständig republik i början av 1869. Hakodate blev huvudstad. Och här kommer det verkligt fascinerande — de höll till och med val. Okej, bara samurajer fick rösta, men ändå: det här var det första (och hittills enda) försöket till demokratisk styrelseform i Japans historia.

Den före detta viscount Takeaki Enomoto valdes till president. Keisuke Ōtori, en baron och fruktad krigare, blev försvarsminister. Och Jules Brunet? Han befordrades till utrikesminister.

Kan du föreställalla dig det mötet? En fransman i en japansk regering, som förhandlar med utländska makter för att få erkännande av en helt ny nation på en frusen ö i Stilla haven.

Brunet sysslade inte bara med diplomati. Han var ute och stärkte försvaret, tränade soldater i fransk krigskonst och byggde ut en stjärnformad fästning som hette Goryokaku. Sex befästa positioner byggdes eller förstärktes. Tusentals soldater fick utrustning med moderna gevär.

De förberedde sig för krig. Och de visste att det var på väg.

Drömmens fall

Våren 1869 anlände äntligen kejsarmaktens styrkor — ungefär 7 000 soldater, en enorm armé för den tiden. De omringade Goryokaku och belägrade upprorshärdens fäste.

Ezo-republiken hade kanske 3 000 soldater.

Men de där soldaterna hade tränats av franska yrkesmilitärer. De hade artilleri. De hade befästa ställningar. Ett tag höll de stånd.

Men siffror spelar roll. Kejsarens styrkor var helt enkelt för överväldigande. Efter hårda strider kollapsade motståndet. Enomoto kapitulerade. Republiken upplöstes.

Och Ezo döptes om till Hokkaido, officiellt inkorporerat i den nya japanska nationen.

Vad gäller Brunet? Han och några andra franska officerare lyckades faktiskt fly och ta sig tillbaka till Frankrike. Han avrättades inte och satt inte fängslad. Det verkar som att den nya japanska regeringen valde att låta det bero. Brunet återupptog så småningom sin militära karriär och blev till slut general.

Varför den här historien betyder något

Det som slår mig mest med Ezo-republiken är att den inte bara är en fotnot i historien. Den är ett fönster in i ett ögonblick då Japan stod vid ett vägskäl.

Den gamla världen dog. En ny ordning föddes. Och under ett kort, strålande ögonblick försökte en grupp marginaliserade människor bygga något helt annorlunda — en asiatisk republik i en era då större delen av kontinenten fortfarande styrdes av kejsare och kungar.

De misslyckades, förstås. Meiji-restaurationen segrade, och Japan skulle bli en modern nationalstat, så småningom en militärmakt som chockade världen. Men Ezo-republiken påminner oss om att historien inte är en rak linje. Ibland tar vägen märkliga omvägar. Ibland bestämmer sig en fransk officer för att stanna kvar och slåss för en sak som redan var förlorad.

Historien är rörig sådär. Och ärligt? Det är det som gör den så fascinerande.