Kollar du upp på natthimlen ibland och funderar på allt konstigt som flyter omkring där uppe? Jag gör det i alla fall. Men det som verkligen får mig att gå bananas är följande: vår grannplanet Mars har två månar, och vi har faktiskt ingen aning om var i hela fransen de kommer ifrån.
Ja, du läste rätt. År 2024 borde man väl ha listat ut det vid det här laget?
Mars största måne heter Phobos, och den är bara omkring 22 kilometer tvärs över — pytteliten enligt månstandard. Den susar runt Mars på bara 7 timmar och 39 minuter, vilket betyder att om du stod på Mars skulle du se Phobos gå upp och ner två gånger under en enda dag. Helt magiskt.
Men här kommer den riktiga gåtan: är Phobos född från Mars självt, eller blev den fångad som en borttappad rymdsten som irrade omkring i kvarteret?
Två teorier som slåss
Forskare har diskuterat det här i åratal. En grupp tror att Phobos bildades av rymdavfall som blåstes ut i rymden efter att något jättestort kraschade in i Mars för miljarder år sedan. Resterna klumpade ihop sig till Mars månar, ungefär så.
Den andra gruppen hävdar att Phobos egentligen var en asteroid som fastnade i Mars gravitationsfält. Det skulle göra den till ett slags rymdorphan som den röda planeten adopterade.
Båda teorierna har sina poänger, och ärligt talat har debatten varit ganska jämn. Fram till nu, alltså.
Stickneykratern
Det finns något speciellt med Phobos som kanske äntligen kan lösa gåtan: Stickneykratern. Den är 9 kilometer bred, vilket är enormt när man tänker på att hela månen bara är 22 kilometer. Det är som ett krater i storlek med en liten stad på en måne i storlek med en liten stad.
Forskare lade fram fascinerande arbete nyligen vid European Geosciences Union-mötet, och de använder den här kratern som en tidskapsel och detektivverktyg på samma gång.
Här är varför det spelar roll: om Phobos bildades från det gamla Mars-nedslaget, då skulle Stickneykratern ha skapats för ungefär 4,2 miljarder år sedan. Men om Phobos blev fångad, då skulle kraterbildningen ha hänt mycket senare — runt 2,6 miljarder år sedan.
Så genom att studera den här kratern och vad som finns under den, kan forskare äntligen lista ut vilken historia som stämmer.
Vänta nu, Phobos kanske är som en tvättsvamp?
Här blir det riktigt intressant. Ett nedslag stort nog att skapa en 9 kilometers krater borde helt och hållet förstöra en måne så liten som Phobos. Allvarligt, tänk på det — att kasta en sten på en liten småsten borde krossa den, eller hur?
Om det inte vore för...
Enligt forskaren Benjamin Haser kan Phobos ha överlevt för att den är otroligt porös och har låg densitet. Han jämförde den med en svamp, som kan ta emot ett slag utan att falla i bitar helt. Energin fördelas genom alla små porer och hålrum istället för att spränga sönder allt.
Om det stämmer, förklarar det hur Phobos kunde överleva en sådan våldsam kollision. Och nedslaget skulle ha gjort något annat också — det skulle ha smält och komprimerat materialet under kratern, och kanske skapat ett tätare område som gömmer sig under ytan.
Vad lurar under?
Det är här det blir spännande för forskarna. Det tätare materialet under Stickneykratern kan skapa en svag gravitationell signatur som forskare faktiskt kan upptäcka och mäta. Tänk dig att hitta en dold massa genom att se hur den drar i saker omkring sig.
Nuvarande uppskattningar tyder på att Phobos har ett poröst inre som kanske till och med innehåller vattenis. Kombinerat med möjligheten av komprimerat material under ytan, tittar vi på en måne som är betydligt mer komplex än bara en enkel sten som kretsar kring Mars.
Den större bilden
Det som verkligen får mig att fundera över den här forskningen är att den påminner mig om att till och med vårt eget solsystem fortfarande rymmer massor av mysterier som vi inte är nära att lösa. Vi har skickat rovers till Mars, landat på asteroider, och teleskop som kikar djupt in i universum — ändå vet vi genuint inte ursprungsberättelsen för en måne som kretsar kring vår grannplanet.
Den osäkerheten är faktiskt ganska vacker på något sätt. Det betyder att det alltid finns mer att upptäcka, alltid ett till pussel som väntar på att lösas. Och med nya uppdrag som planeras och bättre teknik som tas i bruk, kan vi äntligen få svar på frågor som har förbryllat forskare i generationer.
Vad tycker du — borde vi prioritera uppdrag för att lista ut var de här konstiga små månarna kom ifrån? Jag skulle personligen älska att se en rymdfarkost komma riktigt nära Phobos någon gång. Den kanske bara berättar hemligheter om vårt solsystems kaotiska ungdom som vi har dött av nyfikenhet för att få veta.
Mysteriet med Phobos är inte löst ännu, men vi kommer närmare. Och ärligt? Det är halva nöjet.