Har du någonsin hört något som ingen annan verkar märka?

Som en dov, entonig brummare som bara inte vill försvinna, oavsett vad du gör.

Du är definitivt inte ensam.

I mer än 50 år nu har människor över hela världen rapporterat exakt detta – ett ihållande, lågfrekvent hum som verkar följa efter dem, särskilt på natten när allt blir tyst. Och jag pratar inte om några enstaka klagomål. Vi snackar hundratals dokumenterade fall, och vissa människor har blivit så störda att de skrivit till lokaltidningar och krävt svar.

Det började i Bristol (för det gjorde det förstås)

Det hela verkar ha startat i den brittiska staden Bristol i början av 1970-talet. Invånare började klaga på detta konstiga, låga hum som hindrade dem från att sova. Folk började genast komma med teorier: fabriker, kraftledningar, hemliga statliga experiment och – varför inte – flygande tefat.

Det intressanta är vad som hände därefter. Några år senare dök samma hum upp i andra kuststäder i Storbritannien. Sedan London. Och nu, decennier senare, rapporterades liknande ljud i New Mexico och Indiana. Idag finns det så många rapporter att det faktiskt finns ett World Hum Database Project som samlar in dem.

Så vad är det som pågår?

Här blir det fascinerande

En grupp forskare från Tyskland och Norge bestämde sig för att faktiskt testa de människor som påstår sig höra det här. De samlade 28 personer som rapporterade att de hörde Hum-met och körde dem genom diverse hörseltest.

Här är vad de hittade: bara två av de 28 hade exceptionellt bra hörsel vid låga frekvenser. Det skrotar teorin om att det här är personer med superkänsliga öron som fångar upp någon mystisk extern ljudkälla.

De kollade också på så kallade otoakustiska emissioner – alltså ljud som din egen inneröra producerar. Vissa människor kan faktiskt höra sina egna öron "brumma", om man ska uttrycka det så. Men det var inte heller förklaringen.

Så vad finns det kvar?

Svaret kanske sitter i huvudet (bokstavligt)

Enligt den här forskningen, publicerad i tidskriften PLOS One, är den mest sannolika förklaringen något som kallas lågfrekvent tinnitus. Enkelt sagt: tinnitus är när du hör ljud som egentligen inte kommer från någon extern källa. De flesta förknippar det med öronsus, men det visar sig alltså att det auditiva systemet kan producera lågfrekventa ljud också – och inte alla upplever det på samma sätt.

Grejen är den: vi förstår faktiskt inte riktigt hur mänskliga öron hanterar väldigt låga frekvenser. Det mesta av hörselforskningen fokuserar på mellanfrekvenserna vi använder för tal och vardagliga ljud. Men den låga änden av spektrumet? Den är fortfarande lite av ett mysterium.

Så är Hum-met verklig eller inte?

Jag ska vara ärlig – den här frågan får mig att fundera lite. Forskarna säger inte att det definitivt inte finns någon extern källa. De säger bara att för de flesta som rapporterar det här, så spelar det som händer i deras egna öron förmodligen en större roll än någon mystisk yttre ljudkälla.

Men här är det som jag genuint fascineras av: även om Hum-met delvis (eller till och med mestadels) är en produkt av vårt eget audiosystem, så gör det inte upplevelsen mindre verklig för dem som hör den. Tinnitus är inte "inbillning" – det är ett genuint fysiologiskt fenomen som kan påverka livskvaliteten rejält.

Och ärligt talat? Jag tycker det finns något poetiskt med idén att jorden själv kanske brummar på frekvenser vi inte var designade för att höra, och att vissa av oss har hörselsystem som är känsliga nog för att uppfatta... något. Vad detta något är – externa vibrationer, egna öron som skjuter fel, eller en kombination – återstår att se.

Vad tycker du? Har du upplevt något liknande? Jag skulle genuint vilja höra dina berättelser i kommentarerna.

Inspirerat av forskning publicerad i PLOS One