Dagen då en död man blev en legend

Föreställ dig scenen: Det är december 1948, någonstans i Australien. Ett par promenerar tidigt på morgonen längs stranden vid Somerton Park när de får syn på något som inte borde finnas där. En död man, lutad mot en mur med benen i kors. Som om han bara satt och chillade.

Okej, du tänker kanske: "Det händer. Någon gammal gubbe dör. Trist, men knappast nyhetsstoff."

Men här tar historien en vändning. En vändning åt det fullständigt bisarra hållet.

En man utan namn (och utan svar)

Polisen dök upp, ställde frågor och mötte en vägg tjockare än betong. Ingen kände igen honom. Inte en enda själ hörde av sig med ett "Det är min farbror Gösta" eller "Det är min brevbärare Conny."

Men det var bara början.

När utredarna gick igenom hans kläder hittade de något oroande: alla identitetsmärken hade tagits bort. Varenda ett. Samma sak med märken i en resväska som hittades på ett närliggande tågstation sex veckor senare. Någon hade med flit avlägsnat varje möjlighet att identifiera den döde mannen.

Och det värsta? Ingen kunde lista ut hur han dog. Inga skottsår, inga knivskador, inga tecken på strypning. Obduktionen visade att han var i toppform, nästan som en idrottare. Bästa gissningen? Gift. Men de kunde inte hitta ett spår av det i hans system.

Han var helt enkelt... död. Och ingen visste varför.

Papperet som ändrade allt

Nu börjar historien tippa över från "tragiskt men förklarligt" till "vad i hela fransen?"

Djupt inne i byxornas lilla innerficka – den där fickan som ingen någonsin använder – hittade de en papperslapp. Ett litet stycke, rivet från något större.

På det stod två ord: "Tamam Shud"

De orden kommer från Rubaiyat av Omar Khayyam and betyder "slutet." Och nej, de var inte handskrivna – de var rivna från den sista sidan av en bok.

Polisen spårade vilken specifik bok lappen kom ifrån. Och inuti den boken, på de bakre sidorna, hittade de avtryck – som om någon tryckt hårt när de skrev och man fortfarande kunde se risetarna i pappret.

Fem rader med mystiska bokstäver. Ingen uppenbar betydelse. En beräkningslingvist försökte knäcka koden 2014 och gav upp. Hans teori? Det var förmodligen någon sorts personlig kortskrift – sådant man bara kan läsa om man har orden färskt i minnet.

Ärligt talat? Den förklaringen är nästan läskigare än om det var en spionkod.

Från olöst till... nästan löst

I decennier såg det ut som att Somertonmannen skulle ansluta sig till sällskapet med D.B. Cooper, Jimmy Hoffa och kolonisterna från Roanoke – berömda mysterier som var dömda att förbli olösta, nedärvda genom generationer som läskappar vid lägerelden.

Men sedan kom 2021, och med den, modern DNA-teknik.

Polisen grävde upp kroppen, och ett team lett av Derek Abbott (biomedicinsk ingenjör vid University of Adelaide) och genealogen Colleen Fitzpatrick satte i gång. De använde samma typ av genealogisk DNA-matchning som hjälpte till att fånga Golden State Killer – laddade upp genetiska data till sajter som GEDmatch och spelade genetisk detektiv.

Fitzpatrick jämförde det med att spela Sudoku. Man hittar en match, sedan en till, sedan en till, och sakta börjar bilden framträda.

Och den bild som växte fram? Somertonmannen var Carl "Charles" Webb, en elektriker och instrumentmakare som uppenbarligen gillade poesi och hästkapplöpning. (Den mystiska koden? Kanske inte ett spionmeddelande trots allt – möjligtvis bara anteckningar om tävlingshästar.)

Abbott säger att han är 99,99 procent säker. Södra Australiens polis väntar bara på att officiellt avsluta ärendet och lämna in sin rapport.

Varför älskar vi den här historien så mycket?

Jag tänker på det här fallet ofta, ärligt talat. Det finns något djupt mänskligt med vår fascination för mysterier som detta. Vi har berättat historier om oidentifierade främlingar, kodade meddelanden och oförklarliga dödsfall sedan berättandets begynnelse.

Kanske är det för att dessa mysterier påminner oss om att livet är konstigt och fullt av frågor vi aldrig kommer att besvara. Eller så älskar vi bara pusslet – tillfredsställelsen att se alla bitar äntligen passa ihop efter decennier av frustration.

Vad det än är så är jag glad att Carl Webb – vem han nu egentligen var – äntligen får tillbaka sitt namn efter 80 år som bara "Somertonmannen."

Vissa mysterier är aldrig menade att lösas. Men det här? Det här fick sitt slut.