markdown-formerat innehåll
Okej, dags för en bekännelse: Jag har ett kärlek-hat-förhållande till medicinsk statistik. Å ena sidan hjälper den oss att förstå världen bättre. Å andra sidan kan den vara otroligt vilseledande om vi inte ställer rätt frågor.
Det är just det som gör denna nya studie så fascinerande.
Forskare i Danmark har nyligen publicerat resultat i JAMA Psychiatry som fick mig att ompröva allt jag trodde att jag visste om ökningen av ADHD- och autismdiagnoser. Och jag tror att det kan göra samma sak för dig.
Den stora frågan som ingen ställde
Så här brukar det gå till när människor pratar om de stigande siffrorna för ADHD eller autism: någon säger "wow, fler barn diagnosticeras än någonsin!" och sedan diskuterar alla om det är bra (bättre medvetenhet!) eller dåligt (överdiagnostisering!). Men denna nya studie ställde en helt annan fråga.
Istället för att fråga varför diagnoserna ökar, undrade forskarna: Har typen av personer som får dessa diagnoser förändrats?
Det är en subtil förskjutning i tänkandet, men den öppnar upp för en helt ny perspektiv.
Vad en stor studie fann
Teamet analyserade data från över 2,1 miljoner barn och tonåringar i Danmark. De jämförde mer än 71 000 unga som fått en ADHD- eller autismdiagnos mellan 2012 och 2022 med över 713 000 som inte fått någon av dessa diagnoser.
Här blir det intressant.
Traditionellt gör vissa faktorer att barn har större sannolikhet att få en ADHD- eller autismdiagnos. Saker som att vara född för tidigt, ha låg födelsevikt, komma från en socioekonomiskt mindre gynnad bakgrund, eller att föräldrarna har lägre utbildningsnivå eller utmaningar inom psykisk hälsa.
Och ja, unga med dessa diagnoser hade fortfarande fler av dessa kännetecken än deras kamrater. Men klyftan minskade.
Låt mig ge ett specifikt exempel. I början av studien var barn födda med låg födelsevikt 54 % mer benägna att senare få en ADHD- eller autismdiagnos. Vid slutet? Den siffran hade sjunkit till bara 17 %.
Det är en enorm förändring på bara 10 år.
Liknande mönster framkom för för tidig födsel och olika mått på socioekonomisk disadvantage. Skillnaderna försvann inte — de blev mindre, stadigt och konsekvent.
Vad händer egentligen?
Forskarna säger inte att riskfaktorerna inte längre spelar någon roll. De säger något mer nyanserat: de personer som får diagnoser idag ser mer ut som allmänheten än de personer som fick samma diagnoser för ett decennium sedan.
Tänk på vad det innebär ett ögonblick.
En av studiens författare, Magnus Elias Tarp, uttryckte det så här: "Det vi fann är att personer som diagnosticerats de senaste åren liknar den allmänna befolkningen mer än de som fick samma diagnoser för ett decennium sedan."
Detta tyder på att när diagnoserna har blivit vanligare, har "poolen" av identifierade personer breddats. Barn som för tio år sedan kanske hade missats — kanske för att deras symtom var mildare, eller för att de kom från bakgrunder där neuroutvecklingsproblem inte var väl förstådda — får nu det stöd de behöver.
Varför detta spelar roll (och varför det inte handlar om "överdiagnostisering")
Jag vet att vissa av er troligen tänker: "Betyder det att barn överdiagnosteras? Att dessa tillstånd inte är lika 'verkliga' som förr?"
Det är inte alls vad forskarna säger.
De påpekar noggrant att deras resultat inte visar att överdiagnostisering sker. Det de visar är att den population som får diagnoser har förändrats — och det är potentiellt en bra sak.
Tänk på alternativet: om bara de mest "allvarliga" fallen identifierades, skulle det innebära att många barn som kämpar med uppmärksamhet, hyperaktivitet eller sociala utman