Något som fick mig att tänka om jordens klimat helt

Låt mig berätta om något som verkligen fick mig att höja på ögonbrynen. Jag har hållit på med vetenskap i åratal, men det här överraskade mig ändå.

Gåtan

Antarktis fick sina stora inlandisar för ungefär 34 miljoner år sedan. Arktis? Där dröjde det fram till för cirka fem miljoner år sedan. Logiskt, eller? Jo, förutom en liten detalj: När Antarktis började isas över var jorden ungefär fem grader varmare än den är idag.

Vänta nu.

Jo, du läste rätt. Planet var varm, och ändå bestämde sig Antarktis för att bli en frusen öken. Länge trodde forskare att det måste handla om koldioxidhalten. Mindre CO2 betyder svalare planet betyder is vid polerna. Det låter vettigt?

Men om det vore hela sanningen borde båda polerna ha frusit ungefär samtidigt. Det gjorde de inte. Antarktis fick en ordentlig försprång, och nu har forskare listat ut varför. Och ärligt talat – svaret är mycket intressantare än jag väntade mig.

Marken under Antarktis höjde sig bokstavligen

Tänk dig följande: för ungefär 150 miljoner år sedan började Antarktis och Afrika driva isär. Normalt tektoniskt snack, händer hela tiden. Men här blir det spännande.

Långt nere i jordens innanmäte – vi pratar mantel, tusentals kilometer djupt – började något konstigt hända. Långsamma "vågor" i manteln passerade under det som skulle bli Östantarktis. Och när dessa vågor rörde sig tryckte de sakta men säkert upp marken.

Inte som en plötslig, dramatisk bergsbildning alltså. Mer som... otroligt långsam, tålmodig lyftning över tiotals miljoner år.

Jag älskar att tänka på det. Det är som om jorden sakta höll andan och sedan sakta, sakta lyfte axlarna över geologiska tidsskalor så väldiga att våra hjärnor knappt kan begripa dem.

Den här gradvisa höjningen lyfte upp Gamburtsevbergen och skapade en massiv platå i Östantarktis. Vid ungefär 45 miljoner år sedan hade stora delar av regionen klättrat till omkring två kilometers höjd.

Och det, vänner, förändrade allt.

Höjd är i princip en frys

Tänk så här: Det blir kallare ju högre du klättrar på ett berg? Det är inte bara skrönor – det är fysik. För var 100 meter du går upp sjunker temperaturen med ungefär en grad.

Så länge Gamburtsevbergen mestadels låg under 1,5 kilometers höjd kunde somrarna troligen smälta bort eventuell snö som försökte slå sig ner. Irriterande för ambitiös is som ville bilda permanent bostad.

Men när bergen väl klättrade över två kilometer? Då snackar vi. På den höjden var förhållandena kalla nog för snö och is att överleva året runt – även med relativt milda globala temperaturer. Isen kunde äntligen börja ansamlas, år efter år, sekel efter sekel.

Professor Thomas Gernon vid University of Southampton sa det vackert: "Antarktis landyta höjdes gradvis till den punkt där is kunde få fotfäste, även medan de omgivande polarhaven och de globala temperaturerna förblev förvånansvärt varma."

Geologin gav helt enkelt Antarktis ett försprång innan CO2-halterna hade sjunkit nog för att frysa båda polerna samtidigt.

Is-albedo-looparna – för jorden älskar förstärkning

När isen väl började ansamlas eskalerade allt snabbt. Ser du, is är ljus och reflekterande (forskare kallar det "hög albedo"). Solens strålar studsar rakt av istället för att absorberas.

Så när mer is bildades reflekterades mer solljus ut i rymden, vilket svalkade ner ytterligare, vilket tillät mer is att bildas. Det är en klassisk återkopplingsloop, och sådana här saker i naturen tenderar att spiralera i en riktning när de väl kommer igång.

Doktor Philip Goodwin, en av studiens medförfattare, påpekade denna effekt. När isskölden väl expanderat fungerade dess ljusa yta i praktiken som en jättelik spegel som skickade iväg solenergi och kylde ner regionen ännu mer.

Den östantarktiska isskölden som så småningom bildades är den största på jorden idag. Den innehåller nog fruset vatten för att höja globala havsnivåer med omkring 52 meter om allt smälte. Femtioåtta meter. Låt det sjunka in en stund.

Vad detta säger om jordens klimatsystem

Jag tycker den här forskningen är fascinerande för att den påminner oss om att jordens klimat inte bara svarar på en sak i taget. Det är inte bara CO2. Det är inte bara temperatur. Det är hela systemet – inklusive de långsamt bubblande dynamikerna miles djupt under våra fötter.

Vi är vana vid att tänka på klimat i termer av atmosfärer och hav. Men den fasta jorden själv är en del av ekvationen, som långsamt arrangerar om sig själv och påverkar vad som händer vid ytan på sätt som vi bara börjar förstå.

Forskarna använde datormodeller för att rekonstruera 100 miljoner år av Antarktis landskapsevolution, och simuleringarna stämde överens med vad vi faktiskt ser i den geologiska recorden. Det ger forskare förtroende för att mantelvågor – detta relativt nyupptäckta fenomen – verkligen spelade en avgörande roll i Antarktis isiga öde.

Så nästa gång någon säger att Antarktis isskölar är "naturliga" och därför inget att oroa sig för, kan du nicka och hålla med – ja, de är resultatet av geologiska processer som sträcker sig över tiotals miljoner år. Processer som skapade en frusen kontinent som inte liknar någon annan på jorden.

Men använd det kanske inte som ursäkt för att ignorera vad som händer med de isskölarna just nu. Tidsskalorna är helt annorlunda. Det som tog miljoner år att bygga upp skulle potentiellt kunna försvinna på bara århundraden om vi fortsätter att tillföra växthusgaser till atmosfären.

Hur som helst, jag tror det räcker med hjärnspöken-geologi för ett blogginlägg. Jorden är konstig och underbar, och ärligt talat? Jag skulle inte vilja ha den på något annat sätt.

** Källa:** ScienceDaily