Pestberättelsen vi alla känner till... är fel?

Jag måste berätta något som verkligen fick mig att tänka om.

Vi alla känner till pestberättelsen, eller hur? Råttor i medeltida städer, loppor som hoppade mellan människor, epidemi­er som utplånade en tredjedel av Europas befolkning. Den stora digerdöden. Smutsiga, trånga städer som födde sjukdomar.

Men... ny forskning publicerad i Nature kastade om hela den berättelsen.

Det visar sig att pesten redan terroriserade mänskliga populationer tusentals år innan jordbrukssamhällen ens fanns. Vi pratar om 5 500 år sedan, med små grupper av jägare-samlare i Sibirien. Inga råttor. Inga städer. Inget problem.

Så vad pågick egentligen?

Uråldrig DNA berättar en skrämmande historia

Ett internationellt forskarteam gjorde något remarkabelt. De extraherade och sekvenserade uråldrigt DNA från tänderna på mänskliga kvarlevor från fyra begravningsplatser runt Bajkalsjön i östra Sibirien. (Bajkalsjön, förresten, är den där omöjligt djupa, urgamla sjön i Ryssland som är ett geologiskt underverk — men jag skenar.)

Vad de hittade var genuint oroande.

Av de 46 individer som testades bar 18 stycken DNA från Yersinia pestis — bakterien som orsakar pest. Det är nästan 40 procent. Forskarna säger att denna upptäcktsfrekvens faktiskt är högre än vad som hittats vid vissa medeltida pestbegravningsplatser.

Låt det sjunka in en stund. Det här var inte trånga medeltida storstäder med avfall på gatorna. Det här var små, rörliga samhällen av jägare-samlare, antagligen i tiotals, inte tusentals.

Och pesten slog ut dem fullständigt.

Ett samhällsmysterium, äntligen löst

Här är det som verkligen fastnade för mig.

Arkeologer hade i årtionden undrat över dessa begravningsplatser. Det fanns ett ovanligt högt antal barn och tonåringar begravda där — långt mer än man skulle förvänta sig under normala omständigheter. Dessutom verkade många av dödsfallen ha skett väldigt nära varandra i tid. I vissa fall hade syskon dött tillsammans. I andra föräldrar och barn.

Forskarna hade grubblat över detta sedan 1990-talet. Vad kunde orsaka en så koncentrerad förlust av unga liv i dessa samhällen?

Nu har de äntligen ett svar. Och det handlar inte om någon mild, skonsam version av pest.

"Om de tidigaste formerna av pest var milda eller virulenta har varit en debattfråga," sa professor Eske Willerslev från Köpenhamns universitet och Cambridge, en av studiens huvudförfattare. "Men våra resultat visar att dessa uråldriga stammar redan var extremt dödliga."

Extremt dödliga. Från början.

Superantigen-överraskningen

Forskarna gjorde också en annan upptäckt som lägger till ett lager av obehag till historien.

Dessa uråldriga peststammar innehöll något som kallas superantigen — en genetisk faktor som kan få immunsystemet att reagera med ovanlig intensitet. Tänk dig kroppens försvarssystem som går in i fullständig över­drive, vilket orsakar svår inflammation som kan göra infektionen mycket farligare.

Grejen är att detta superantigen inte finns i de historiska peststammar vi känner till från senare epidemier. Det fanns tydligen i dessa mycket äldre versioner av bakterien, och försvann sedan på något sätt med tiden.

"Det förändrar vår förståelse av de tidigaste pestutbrotten," sa Martin Sikora, en annan senior författare från Köpenhams universitet. "Även innan bakterien utvecklade effektiv loppbaserad överföring verkar dessa uråldriga stammar ha burit på en potent kombination av virulensfaktorer som kunde göra infektion extremt dödlig."

Så även utan lopp-och-gnagar-överföringsmekanismen som senare skulle göra böldpest så effektivt dödlig, var dessa uråldriga stammar redan kapabla att utplåna stora delar av små samhällen.

Murmeldjurskopplingen

Här är en teori som gör hela den här historien ännu galnare: pesten kan ha hoppat till människor från murmeldjur.

Bajkalsjöregionen är hem för stora kolonier av murmeldjur — de korpulenta, grävande gnagarna som ser ut som överdimensionerade ekorrar. Dessa små djur bär fortfarande på pest idag. Och arkeologiska bevis tyder på att dessa uråldriga jaktsamlarsamhällen hade nära kontakt med dem.

Så kanske bilden ser ut så här: ett murmeldjur dör av pest, kanske nära en mänsklig lägerplats. Någon undersöker kadaveret. Blir smittad. Och eftersom det inte finns någon naturlig immunitet i den mänskliga populationen sprider det sig som en löpeld genom familjegrupper innan det till slut ebbar ut.

Inga råttor behövs. Inga städer krävs. Bara en olycklig kontakt med ett sjukt djur.

Vad detta betyder för hur vi tänker om sjukdom

Jag tycker hela den här historien är konstigt nog både tröstande och skrämmande på samma gång.

Det är tröstande eftersom det påminner oss om att människor har kämpat med förödande sjukdomar i mycket, mycket lång tid. Vi är inte unikt sårbara för denna eras patogener. Våra förfäder överlevde pest­utbrott vi knappt kan föreställa oss, utan antibiotika, utan sjukhus, utan förståelse för germteori.

Men det är skrämmande eftersom det betyder att berättelsen om att "civilisationen föder pest" är ofullständig i bästa fall. Trånga städer och råttor kan ha gjort pesten effektivare på att spridas, men sjukdomen i sig behövde inte vår hjälp för att bli en mördare.

Bakterierna fanns redan där, ute i naturen, och hittade sätt att ta sig in i mänskliga populationer långt innan vi byggde våra första städer.

Som arkeolog Andrzej Weber från University of Alberta, som arbetade med projektet, uttryckte det: "Det ovanligt höga antalet barn och den korta tidsramen var ett riktigt pussel som vi har försökt lösa sedan 1990-talet. Att ta reda på att pesten var orsaken är extraordinärt, men det ger sådan mening."

Ger sådan mening verkligen. Bara inte den mening vi ursprungligen trodde.