Jordens klocka tickar – men vi har ganska gott om tid
Sätt dig ner. Nej, faktiskt – stanna kvar där du sitter, för det här handlar om riktigt lång tidsram.
Vår planet har ungefär 1,5 till 1,8 miljarder år kvar innan det blir rejält obehagligt för de flesta livsformer. Jag vet, jag也没办法. Det där talet fastnade i mitt huvud och vägrade lämna det. Det känns som både en evighet och ett ögonblick samtidigt.
Låt mig förklara varför.
Solen eldar på – långsamt men säkert
Vår sol är en stjärna som sakta men säkert blir hetare. Forskare uppskattar att den producerar ungefär en tredjedel mer energi idag än när solsystemet först bildades. Det är rätt fascinerande att tänka på. Och grejen är: den här ökningen kommer inte att sluta. Tvärtom. Solens ljusstyrka ökar med ungefär en procent var 110 miljoner år.
Mer solenergi betyder mer värme som jorden absorberar. Planetens naturliga termostat – kolcykeln – försöker kompensera genom att dra koldioxid ur atmosfären och låsa in den i bergarter. Men här kommer problemet: växter behöver CO2 för att överleva. Det är bokstavligen deras mat genom fotosyntesen.
Växternas stora undergång
Vad händer när det inte finns tillräckligt med CO2? Jo, växterna får problem. Och det är dåligt nytt för precis allt annat, eftersom växter ligger längst ner i näringskedjan (ja, ordvitsen var medveten).
Men alla växter är inte lika kräsna med sin diet. Här blir det intressant:
- De flesta växter du troligen tänker på – träd, grödor, grejer i din trädgård – använder något som kallas C3-fotosyntes och behöver relativt höga CO2-nivåer, runt 150 miljondelar.
- Sedan finns det tuffingarna: majs, gräs och de irriterande ogräsen i trädgården. De använder C4-fotosyntes och klarar sig med så lite som 15 miljondelar.
- Och sist men inte minst: effektivitetsmästarna – kaktusar och orkidéer som använder CAM-fotosyntes. De behöver bara omkring 1 miljondel CO2. De är växtvärldens kameler.
Nya siffror på bordet
En färsk studie publicerad i JGR Atmospheres körde 29 olika klimatmodeller för att räkna ut exakt när växtlivet till slut ger upp. De tittade på två extremt olika scenarier, och ärligt talat – båda är lite deppiga:
I ett scenario där CO2-nivåerna håller sig relativt konstanta (kallat "svag vittring") kan CAM-växter hänga kvar till omkring 1,87 miljarder år.
I ett annat scenario där CO2 sjunker för fort ("stark vittring") kan växtlivet vara i trubbel redan på så lite som 1,35 miljarder år.
Men här kommer en hoppfull vändning: även i värsta fall, om CAM-fotosyntes är gränsen för överlevnad, kan livet faktiskt pressa sig fram till ungefär 1,84 miljarder år.
Och ta det här: ungefär samtidigt som allt det här växtdrama pågår kommer jordens hav troligen att dunsta iväg ut i rymden på grund av samma ökande solstyrka. Så det är typ en två-för-en-katastrof.
Men vänta – panikera inte (ännu)
Här är vad jag gillar med studiens slutsats: forskarna själva erkänner att deras modeller bygger på nuvarande växtbiologi. De påpekar snabbt att liv på jorden har funnits i ungefär fyra miljarder år, och det har visat en otrolig förmåga att anpassa sig och utvecklas.
"Livet på jorden är motståndskraftigt, och gränserna som sätts av värmestress eller svält speglar kanske bara våra observationer av biosfären idag snarare än hårda gränser för hur biosfären kan utvecklas."
Översatt? Evolutionen är listig. Över miljarder år – vem vet vilka superväxter som kan tänkas utvecklas för att klara extrema förhållanden? Kanske blir framtida kaktusar lika stora som sequoior. Kanske uppstår helt nya livsformer vi inte ens kan föreställa oss.
Vad betyder det här för oss?
Ärligt? Vi klarar oss. Som i, oerhört bra i kosmiska mått. Vi pratar om miljarder år – långt längre än vår art existerat. De verkliga hoten mot mänskligheten just nu är klimatförändringar, kärnvapenkrig och asteroidnedslag (alla väldigt 2024-problem).
Men det finns något underligt tröstande med att veta att livet på jorden har ett slutdatum. Det sätter saker i perspektiv. Och att veta att växter kanske håller ut ända till slutet ger mig en konstig känsla av hopp. Naturen, verkar det som, ger sig inte utan en rejäl fight.
Solen kommer så småningom att svälla upp till en röd jätte om ungefär fem miljarder år och kan eventuellt svälja jorden hel. Men innan dess? Livet kommer att fortsätta hitta vägar. Det har det alltid gjort.
Så nästa gång du ser en kaktus överleva i öknen eller ogräs som pressar sig genom betong – kom ihåg: dessa kan vara Jordens slutliga överlevare om miljarder år. Och ärligt? De har förtjänat det.
** Källa:** Popular Mechanics