Tänk om du kunde få svar från en annan version av dig själv?

Föreställ dig följande.

Du vaknar en morgon, hasar dig bort till skrivbordet, och där står det — en fullständigt löst ekvation. Du har ingen aning om hur den kom dit. Det är inte vilken ekvation som helst heller. Något såpass komplext att du skulle behöva en doktorsexamen för att ens börja.

Din handstil. Din penna.

Men din hjärna? Helt blank.

Ingen sen kväll med studier. Ingen kaffejakt mitt i natten. Bara... svaret, som om det levererats av en väldigt hjälpsam spöke.

Det här är inte inledningen på en skräckfilm. Enligt ett teoretiskt förslag från kvantfysikern Maria Violaris skulle det här scenariot faktiskt kunna vara möjligt — om du är beredd att acceptera några ganska bisarra antaganden om verkligheten.

Parallella världar som inte är så separata som vi trodde

Här blir det konstigt (konstigare, menar jag).

Inom kvantfysiken finns det en tolkning som kallas "många-världar". Grundidén är att varje gång en kvanteventh inträffar — säg att en elektron bestämmer sig för att snurra uppåt eller nedåt — så splittar inte universum bara och väljer ett resultat. Istället grenas universum, med parallella grenar där varje möjligt utfall faktiskt händer.

Så i ett universum landade myntet på krona. I ett annat är det klave. Och båda fortsätter existera, helt omedvetna om varandra.

I decennier har fysiker antagit att dessa parallella verkligheter är helt avskurna från varandra. De finns, javisst, men de kan aldrig interagera eller utbyta information. Det är som att bo i lägenheter vägg mot vägg, men med väggar tjockare än något byggmaterial — vi delar samma hus, men kan aldrig knacka på hos varandra.

Fram till nu, kanske?

Sprickan i universum

Violaris har föreslagit något som, om det stämmer, skulle kunna göra hål i de väggarna. I en artikel publicerad på arXiv tidigare i år föreslår hon en uppställning där information tekniskt settoulde kunna läcka mellan parallella universum — även om processen är konstigare än något science fiction-scenario du skådat.

Hennes arbete bygger på ett tankeexperiment som kallas "Wigners vän". I det här scenariot finns det en observatör (låt oss kalla hen Vän A) som mäter ett kvantsystem och får ett resultat. Sedan finns det en extern "Wigner" som behandlar hela setupen — inklusive Vän A — som ett kvantsystem under sin kontroll.

Den klassiska versionen säger att Wigner aldrig kan få reda på resultatet Vän A fick utan att förstöra hela experimentet. Men Violaris vänder på steken och menar att en allsmäktig extern observatör faktiskt kunde överföra information mellan parallella grenar av verkligheten.

Här kommer det verkligt hjärnböjande: för att det här ska fungera måste personen som skriver meddelandet glömma bort att hen någonsin skrev det. Inget minne. Ingen hågkomst. Från mottagarens perspektiv skulle informationen bara... dyka upp. Precis som den lösta ekvationen på ditt skrivbord.

Varför det här inte är ett glödande omdöme

Jag vet vad du tänker: "Vänta, så jag kan bara vänta på att en smartare version av mig själv i ett annat universum skickar mig svaren på matematikprovet?"

Sakta ner där, ivrige vän. Det finns några ganska betydande hake här.

För det första behöver du någon med gudomlig kontroll över kvantsystem. Vi pratar om att isolera en mänsklig observatör från hela sin omgivning och manipulera deras kvanttillstånd direkt. Det här är långt bortom vad vi kan göra idag — det liknar mer något du skulle se i en film där någon har absolut kontroll över verkligheten själv.

För det andra existerar inte människor naturligt i kvantsuperposition. Våra kroppar är alldeles för stora och komplicerade för att bete sig som elektroner eller fotoner. Vi skulle behöva på något sätt placera en person i ett tillstånd där flera utfall existerar samtidigt, vilket... ja, vi har ingen aning om hur det skulle gå till.

Och för det tredje, minnesraderingen. Personen som skickar informationen skulle inte minnas att hen skickade den. Hen skulle bara... sluta existera i sin nuvarande form och ersättas av en annan version. Vilket för oss till den riktigt obehagliga frågan.

Så är det kommunikation eller mord?

Här blir det filosofiskt, och ärligt talat, lite obehagligt.

Teoretiska datavetaren Scott Aaronson (som driver Quantum Information Center vid UT Austin) har en ganska skarp tolkning av vad Violaris beskriver. I hans synvinkel färdas ingen information faktiskt mellan universum. Istället raderas en version av dig ut och ersätts av en annan version som hade annan information hela tiden.

Tänk på det en stund.

Från ditt perspektiv skulle du bara plötsligt "veta" saker du inte visste förut. Men från ett fåfängt gudsöga-perspektiv det som egentligen hände är att du slutade existera och en något annorlunda kopia av dig tog över, med andra minnen.

Är det kommunikation? Eller är det något mycket konstigare — något som ligger närmare utbyte?

Violaris själv erkänner den här tvetydigheten. Hon påpekar att på en viss abstraktionsnivå finns det ingen observerbar skillnad mellan "kommunicera med ett annat universum" och "förvandla en observatör till en annan". Gränsen mellan att skicka ett meddelande och att ersätta en person blir suddigare än fysiker är bekväma med.

Varför spelar något av det här roll?

Okej, jag ska vara ärlig med dig. Det här är inte praktiskt. Vi är inte nära att kunna testa det. Vi kommer inte börja ta emot meddelanden från parallell-universum-du imorgon.

Men här är varför jag tycker det här är genuint fascinerande: det tvingar oss att fundera på vad verkligheten egentligen är. Vi är så vana vid att tänka på universum som den här fasta bakgrunden mot vilken saker händer. Men kvantmekaniken fortsätter att antyda att "verklighet" kanske är mycket mer flexibel än vi någonsin föreställt oss.

Och den lösta ekvationen på skrivbordet? Oavsett om den kom från ett annat universum, från en version av dig som blev utbytt, eller från ditt eget undermedvetna som du genuint inte kommer ihåg... så är matten fortfarande korrekt. Svaret fungerar fortfarande.

Kanske är det den riktiga lärdom här. I ett universum så här konstigt kanske ursprunget till svaret spelar mindre roll än svaret självt.

Men också — jag hjälper dig definitivt fortfarande INTE med fusk på matematikläxan. Bara för säkerhets skull.