Något som verkligen fick mig att tänka om

Jag måste berätta om något som fångade mig helt den här veckan. Jag har gått och funderat på det sedan jag läste om det.

Tänk dig två personer födda bara några månader från varandra. Den ena råkade växa upp med mindre socker i kosten under sina första två levnadsår. Sjuttio år senare har den personen betydligt lägre risk för flera cancerformer. Och cellerna ser yngre ut.

Låter det som science fiction? Men det är precis vad en ny studie visar. Och historien bakom hur forskarna hittade upptäckten är nästan lika spännande som resultaten.

Experimentet som historien råkade skapa

Problemet med att studera hur barndomskost påverkar oss 70 år senare? Man kan inte riktigt genomföra det experimentet. Man kan inte ta en grupp spädbarn, ge hälften mer socker än den andra, och sedan vänta sju decennier. Det vore oetiskt och praktiskt omöjligt.

Men ibland ger historien forskarna en gåva.

Efter andra världskriget behöll Storbritannien sockerransonering i flera år. Sedan, i september 1953, tog den slut – och plötsligt nästan fördubblades sockret i kosten. Det betydde att barn födda bara några månader från varandra upplevde väldigt olika sockerexponering, både i mammans mage och under de första tusen dagarna av livet.

Forskare såg möjligheten i det här "naturliga experimentet" och studerade över 64 000 personer födda i Storbritannien mellan 1951 och 1956. De som föddes tidigare fick mer av sina första tusen dagar under ransonering, medan de födda senare upplevde allt mindre av den. Historiska omständigheter skapade ett jättestort experiment.

Det de hittade var förvånande

Resultaten? De som hade mindre socker under de tidiga åren hade betydligt lägre cancertal senare i livet. Det gäller bröstcancer, prostatacancer, levercancer, tjocktarmscancer och lungcancer. Effekterna var stora – leverbcancer var cirka 69 procent lägre, bröstcancer 36 procent lägre. Och det intressanta: skillnaderna syntes först decennier efter att ransoneringen tagit slut.

Men det blir ännu mer fascinerande.

Forskarna tittade också på något som kallas biologisk ålder, vilket är annorlunda än hur gammal man är på pappret. Två 70-åringar kan ha fyllt 70, men cellerna kan åldras i helt olika takt. Ett sätt att mäta det är att titta på telomorer – de små skyddande hättorna längst ut på våra kromosomer som naturligt kortnar med åren.

De som fick längre period utan socker i tidig barndom hade längre telomorer. Enligt forskarnas beräkningar motsvarar det ungefär 2,2 års långsammare biologiskt åldrande. De hittade också lägre nivåer av ett protein som heter granzym B, vilket är ett tecken på att immunsystemet inte har överbelastats på cellnivå.

Det som verkligen fastnade hos mig

Det som fick mig att stanna upp var att studien visade att tidig sockerexponering formade smakpreferenser för hela livet.

De som upplevde sockerransonering tidigt i livet åt fortfarande mindre socker i 50-årsåldern – 50 år senare. De åt mindre totalt sett, och deras kost var hälsosammare och mer varierad. Det är som om kroppen hade ställt in sig på att förvänta sig mindre sötma, och den inställningen höll i sig i ett halvsekel.

Det låter logiskt om man tänker efter. De första tusen dagarna handlar inte bara om fysisk tillväxt (även om den sker i rasande fart – organ utvecklas, ämnesomsättningen tar form, immunsystemet mognar). Det är också då våra smakpreferenser börjar bildas. Forskningen tyder på att vi ställer in vår grundnivå för sötma väldigt tidigt, och den grunden tenderar att hänga med.

Vad betyder det för oss?

Jag tänker inte få dig att oroa dig för varje sockerbit du gett dina barn. Forskarna är tydliga med det: barn ska inte äta noll socker, och efterkrigstidens sockerransonering var definitivt inte önskvärd politik. Poängen är inte att socker är gift eller att föräldrar ska stressa över varje tuggbit.

Det forskningen däremot pekar på är att de första tusen dagarna spelar roll – verkligen stor roll. Under det här kritiska fönstret för utveckling kan även relativt små skillnader i näring ge effekter som fortfarande syns ett halvsekel senare. Matmiljön under den här perioden formar inte bara vår omedelbara hälsa, utan potentiellt också vår långsiktiga sjukdomsrisk och till och med hur våra celler åldras.

Annan forskning som använt samma historiska ögonblick har hittat liknande mönster: de som upplevde mer sockerransonering tidigt i livet hade lägre risk för typ 2-diabetes, högt blodtryck, demens, Alzheimers sjukdom, hjärt-kärlsjukdomar och stroke.

Min reflektion

Ärligt talat tycker jag det här är både fascinerande och lite ödmjukt. Vi tänker ofta på hälsa som något vi aktivt sköter som vuxna – gör bra val, äter rätt, motionerar. Och de sakerna spelar roll. Men den här forskningen påminner oss om att hälsans historia börjar mycket tidigare än vi kanske tror.

För föräldrar vet jag att det kan kännas som press. Men slutsatsen är inte "du måste perfekt kontrollera ditt barns sockerintag". Det är snarare så: matvanorna och matmiljön du skapar under de tidiga åren kan ha bestående effekter. Och för oss som kommit längre i livet är det en påminnelse om att vi bär med oss effekterna av val som gjordes långt innan vi hade minnen av dem.

Våra kroppar för bokföring på sätt som vi bara börjar förstå.