Tänk om universum minns allt?

Ibland kommer det en idé som får en att stanna upp mitt i vardagen. En sån idé dök upp häromdagen, och jag kan fortfarande inte sluta tänka på den.

Vad om universum har ett minne?

Inte ett minne som i hjärnan. Inte ett minne som en hårddisk. Utan något som är sammanflätat med själva verklighetens väv.

Det här är inte science fiction. Det handlar om något forskare faktiskt funderar på: att rumtiden kanske inte bara är en scen där fysiken utspelar sig. Kanske är den en aktiv aktör som antecknar varje liten händelse som någonsin skett.

En kosmisk skrivplatta

Tänk dig något som en jättekosmisk etch-a-sketch. Ett slags universalmedium som inte suddar ut. Allt som händer – varje partikel som kolliderar, varje ljusstråle som studsar – det lämnar spår.

Fysiker kallar det ibland för "kvantminnesmatrix". Jag vet, det låter fancy. Men grunden är enkel: informationen om allt som sker kanske aldrig försvinner helt. Den lagras någonstans, inbäddad i själva strukturen vi alla lever i.

Varför spelar det roll?

Jo, för det förändrar hur vi tänker på verkligheten. Om universum verkligen har ett sådant minne blir varje ögonblick permanent på något sätt. Din födelsedag, den där middagen med en vän för tio år sedan, universums födelse för 13,8 miljarder år sedan – kanske finns det någonstans i denna kosmiska databas.

Det knäpper till i hjärnan, eller hur? Det är precis därför jag älskar de här teorierna. De tar något vi tar för givet – minne, tid, verklighet – och vänder på det.

Är det sant? Ingen vet ännu. Men frågan i sig är tillräckligt häftig för att hålla en sysselsatt hela helgen.