En baby från dinosaurietiden – och vad den berättar om oss

Jag måste erkänna: när jag först läste om den här studien fick jag stanna upp en stund.

Forskare har hittat vad som ser ut att vara en neonatallinje – en sorts tillväxtring i benet som bildas precis efter födseln – i ett 236 miljoner år gammalt fossil av Chiniquodon theotonicus. Detta lilla djur hittades i Argentina, och enligt bevisen dog det som nyfödd. Men här blir det intressant: forskarna beräknade att denna nyfödd vägde ungefär 1,7 kilo vid födseln, vilket motsvarade cirka 14 procent av vikten som vuxen.

Låt det sjunka in en stund.

Om du är som jag så tänker du nog "ja, och?" Jo, vännen, det här är en stor grej. Reptiler och fåglar i liknande storlek föder ungar som är extremt små jämfört med sina vuxna – vi pratar om 0,1 till 4,5 procent av vuxens kroppsvikt. Men däggdjur? Vi föder förhållandevis kraftiga ungar. Den där 14-procentiga siffran? Den placerar C. theotonicus rakt in i samma kategori som dagens moderna placentadäggdjur.

Teamet som gjorde upptäckten – ledd av Dr. Leandro Gaetano och hans kollegor i Argentina – stod i princip och stirrade på vad som verkar vara det tidigaste beviset för levande födsel (vivipari, om man vill låta fin) i vår familjeträd. Tidigare trodde forskarna att levande födsel dök upp för ungefär 150 miljoner år sedan. De nya bevisen skjuter tillbaka den tidsramen med nästan 100 miljoner år.

Nu vet jag vad du kanske undrar: varför skulle det vara så fördelaktigt att föda levande ungar istället för att lägga ägg? Bra fråga! Forskarna påpekar att triasperioden – när dessa djur levde – i princip var helt galen. Världen höll på att återhämta sig efter en massutdöende, konkurrensen om resurser var hård och rovdjur fanns överallt. Att bära embryon inuti kroppen istället för att lämna dem sårbara i ägg? Det är en ganska smart överlevnadsstrategi.

Naturligtvis är vetenskapen som den är, och det finns fortfarande mycket vi inte vet. Forskarna själva erkänner att det här kanske inte är hela sanningen. Kanske var C. theotonicus ett unikt fall. Kanske lade andra cynodonter fortfarande ägg medan vissa arter valde vägen med levande födsel. Fossildokumentationen är notoriskt ofullständig, och att hitta bevis för embryonal utveckling i urgamla ben är otroligt sällsynt.

Men det är det som gör de här upptäckterna så spännande, eller hur? Ibland ger en liten linje i ett fossiliserat ben oss ett helt nytt perspektiv på livets historia på jorden. Och berättelsen om hur vi gick från äggläggande reptiler till levande födande däggdjur har precis blivit mycket mer intressant.

Personligen älskar jag att den här upptäckten kom från det som började som en kurs på forskarnivå – i grunden nyfikna studenter som lade märke till något ovanligt i ett ben. Ibland kommer de största insikterna från människor som ännu inte lärt sig vad som "inte ska vara möjligt".

Det får en att undra vilka andra hemligheter som gömmer sig i museilådorna, eller hur?

** Källa:** ScienceDaily