Något galet har hänt med våra dinosauriefossil

Okej, sätt dig ner. Det här är lite av en gamechanger.

I alla år har paleontologer gått på samma antagande: när något fossiliseras är det kört. Benen mineraliseras, mjukdelar och proteiner förstörs, och det som finns kvar är i princip ett steniskt avtryck av det djur som dog för miljontals år sedan. Logiskt, eller hur? 66 miljoner år är trots allt rätt lång tid. Proteiner och kollagen borde väl ha brutits ned helt och hållet vid det här laget?

Ja, alltså... kanske inte.

En forskargrupp från University of Liverpool har publicerat resultat som visar att de hittat kollagenrester i ett Edmontosaurus-skelett. Det är en dinosaurie med ank-näbb för er som inte hängt med. Och den här individen levde ungefär vid den tidpunkt då de flesta dinosaurier dog ut. Alltså riktigt, riktigt gammal.

Fossilet de undersökte var ett sakrum – del av ryggraden som sitter ihop med bäckenet – och vägde runt 22 kilo. Det grävdes fram i Hell Creek-formationen i South Dakota, som är som en guldgruva för fossiler från yngre krita. Fossilet var i såpass bra skick att forskarna kunde köra det genom moderna analysmetoder, bland annat masspektrometri. Den tekniken går i princip ut på att identifiera molekyler utifrån deras vikt och kemiska egenskaper.

Och här kommer det riktigt coola: de hittade hydroxyprolin. Det är en aminosyra som uteslutande förekommer i kollagen i ben. Hittar man den molekylen betyder det att ja, här finns det verkligen nedbrutet kollagen. Inte förorening. Inte modern påverkan. Riktiga rester – eller i alla fall vad som finns kvar efter 66 miljoner år.

Professor Steve Taylor, som ledde forskningen, uttryckte det så här: resultaten visar att organiska biomolekyler som kollagen "tycks finnas i vissa fossil". Och implikationerna? De är enorma.

För det första så tar det här bort ett av de starkaste argumenten som skeptiker använt i decennier. När andra forskare har hittat proteinspår i gamla fossil har kritiker alltid skrikit förorening – kanske kom det in via jord, hantering eller mikrobiell påverkan långt senare. Men den här gången är bevisningen tillräckligt stark för att på allvar hävda att åtminstone en del av materialet faktiskt kommer från den ursprungliga dinosaurien.

Men här är min favoritdel: Taylor föreslår att forskare borde gå tillbaka och titta på mikroskopbilder av fossilben som samlats in under nästan ett sekel. Alla de där bilderna tagna med polariserat ljus som ligger i arkiven. Om vi kan identifiera bevarade kollagenpartier i de gamla bilderna kan vi redan ha en hel skattkista av kandidater för proteinanalys – fossil som aldrig undersökts med moderna metoder men som nu kan omvärderas.

Det är inte bara cool vetenskap. Det är som att upptäcka att din mormor har förvarat ovärderliga artefakter på vinden hela tiden.

Självklart finns det fortfarande en stor gåta här. Proteiner ska brytas ned. Det är bara så de fungerar. Så hur i hela fransen har kollagen (eller åtminstone fragment av det) lyckats överleva i tiotals miljoner år?

Ingen vet säkert ännu. Men det är väl vetenskapens skönhet, eller hur? En upptäckt öppnar dörrar till ett dussin nya frågor.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag tycker det här är oerhört spännande. Tänk dig möjligheten att jämföra kollagenfragment mellan olika dinosauriearter. Tänk dig att få ledtrådar om deras biologiska släktskap som traditionell anatomi inte kan visa oss. Vi pratar inte om Jurassic Park-stuk – ingen extraherar fungerande DNA eller odlar dinosaurier. Men vi kommer närmare en förståelse för de här djuren på molekylär nivå, och det är ärligt talat ganska fantastiskt.

Nästa gång du står framför ett dinosaurieskelett på museum – stanna till en stund och tänk på att du kanske tittar på mer än sten. Det kan fortfarande finnas riktiga bitar av det ursprungliga djuret kvar där, som stilla väntar på att vi ska lista ut hur vi läser av dem.

Ganska häftigt, eller hur?