Den där klättraren som klättrar utan rep – och varför jag inte kan avgöra om han är modig eller galen

Låt mig vara ärlig: när jag först läste att Alex Honnold tänkte klättra upp för Taipei 101 utan rep, hade jag genuint svårt att avgöra om jag borde imponeras eller springa och gömma mig. Kanske båda.

Har du koll på friklättring? Tänk dig att du klättrar på något så högt att du får svettiga händer bara av att titta uppåt. Men utan rep. Utan selen. Utan säkerhetsnät. Bara du, klättringen, och tyngdlagen som tålmodigt väntar på att du ska göra ett enda litet misstag.

Siffrorna som borde få oss att tänka oss för

Något som fastnade hos mig efter allt jag läst: enligt experter slutar friklättringsolyckor nästan alltid med döden. Inte ibland. Nästan alltid.

Låt det sjunka in en stund.

Bara Flatirons i Boulder, Colorado, har sett 33 dödsfall i friklättring sedan 1950-talet. Trettiotre stycken. Det är inte bara en siffra – det är verkliga människor som hade drömmar, familjer, och som förmodligen in i det sista trodde att de var skickliga nog att klara oddsen.

Och här är det riktigt obehagliga: det handlar inte om slarviga nybörjare. Olyckorna händer för att klättrarna tappar fokus. Bara för en sekund. Bara för ett litet ögonblick av ouppmärksamhet. Och det räcker när det enda mellan dig och marken är luft.

Varför i hela fransen håller folk på med det här?

Den frågan håller mig vaken faktiskt.

Friklättrargemenskapen är pytteliten när det kommer till riktiga friklätrare. Vissa testar på, men det är extremt få som dedikerar sig helt åt det. För dem handlar det inte om att vara dumdristig – det är något mycket djupare än så.

Vissa säger att friklättring utan rep kopplar samman dem med naturen på ett sätt som inget annat kan. Utan utrustning, utan rep, tvingas du vara helt närvarande. Varje grepptag spelar roll. Varje fotplacering är liv eller död. Det finns inget utrymme för distraherade tankar om middagen eller det mail du glömt skicka.

Andra beskriver det som en metod för att hantera sin mentala hälsa. Fokusen som krävs lämnar ingen plats åt ångest eller depression – åtminstone under klättringen. En klättrare beskrev det som "den enskilt bästa terapin" för att lugna ett kaosigt sinne.

Och vissa gör det helt enkelt för att utmana sin egen rädsla. För att bevisa för sig själva att de kan se skräcken i ögonen och ändå fortsätta framåt.

Kontroversen som ingen pratar om

Här blir det komplicerat för mig.

När Netflix släppte dokumentären "Free Solo" om Honnolds historiska klättring uppför El Capitan, skapade det något av en friklättringsrenässans. Plötsligt ville alla testa. Videor spreds viralt. Klättrare som aldrig friklättrat så mycket som en stege började lägga upp sina rep-lösa bestigningar.

Och folk dog.

Kritiker – både inifrån och utifrån klättrargemenskapen – menar att vi glamouriserar något som i grunden är dödligt genom att synliggöra det. De har inte fel. När friklättring utan rep blir underhållning, riskerar du inspirera copycats som saknar skickligheten, träningen eller den mentala beredskapen som någon som Honnold besitter.

Å andra sidan är friklättring utan rep inget nytt. Det har funnits sedan klättringens födelse i slutet av 1800-talet. Att förbjuda bevakning stoppar inte människor från att göra det – det betyder bara att de gör det utan den säkerhetsutbildning som hade kunnat komma från gemenskapsdiskussioner.

Jag har inget prydligt svar här. Jag tycker bara det är värt att erkänna att varje viral video kommer med ett ansvar vi inte alltid tänker på.

Konsten att vara fullständigt närvarande

Det som fascinerar mig mest med friklättring är inte den fysiska utmaningen – det är den mentala.

Honnold har pratat om hur han närmar sig en klättring. Han memorerar varje grepptag och fotsteg. Han visualiserar hela rutten, om och om igen, tills han kunde klättra den med förbundna ögon. Och sedan, när han är på väggen, går han in i ett tillstånd av absolut fokus där inget annat existerar än nästa drag.

Det här är faktiskt något vi alla kunde lära oss av.

Hur ofta närmar vi oss våra dagliga utmaningar med den närvaron? När var senaste gången du var så fokuserad på det du gjorde att allt annat bara... försvann?

Friklättrare har behärskat något som de flesta av oss ägnar hela livet åt att söka: förmågan att vara fullständigt, totalt närvarande.

Att leva på lånad tid?

Det finns en obekväm sanning som hänger över friklättrargemenskapen: de spelar ett spel de inte kan vinna för evigt.

Statistiskt sett, ju längre du friklättrar, desto mer sannolikt är det att du till slut gör det där fatala misstaget. Vi människor är helt enkelt inte designade för att vara perfekta. Vi blir trötta. Vi blir distraherade. Vi har dåliga dagar.

Och ändå fortsätter friklättrare att klättra.

Kanske är det själva poängen. Kanske handlar livet om att göra saker som betyder något, även när – kanske framför allt när – de skrämmer oss. Kanske är det risken som gör det meningsfullt.

Vad tycker du?

Jag ska vara ärlig: jag kan inte föreställa mig att jag någonsin friklättrar något mer än en stege. Tanken får min mage att vända sig.

Men jag kan respektera dedikationen, skickligheten och den rena mentala disciplinen som dessa klättrare besitter. Och jag tycker det finns något värt att fundera över i deras vilja att möta döden direkt på jakt efter något större.

Nästa gång du står inför en utmaning som skrämmer dig, tänk på friklättrarna. Kom ihåg att rädsla inte behöver vara en vägg – det kan vara en dörr.

Och nu, om ni ursäktar mig, ska jag gå och kramas med min selv. Och kanske börja med en trevlig, säker, helt-rep-beroende hobby som... jag vet inte... frimärkssamlande?

Vad är dina tankar om friklättring utan rep? Är det konst, idrott, galenskap – eller något däremellan? Jag skulle verkligen vilja höra din åsikt i kommentarerna nedan.