Månens hemligheter – nu grävs det på allvar
Rymdentusiaster, ni måste höra det här.
NASA har precis avslöjat något som får mitt hjärta att slå snabbare. De satsar stort – riktigt stort – på att etablera en permanent mänsklig närvaro på månen. Och nej, jag pratar inte om ett snabbt besök som på Apollo-tiden. Nej, vi snackar riktiga bostäder, långsiktiga bomiljöer, hela paketet. De letar aktivt efter mark att bygga på, och kraven är allt annat än det vi är vana vid här på jorden.
En vild idé: Bo under jord
Det här är det verkligt spännande. En av NASA's undersökningar handlar om att hitta grottor. Inte vilka grottor som helst – underjordiska lavatunnlar som kan fungera som naturliga skyddsrum för framtidens astronauter.
Tänk efter en sekund. Månens yta är helt skoningslös. Temperaturen svänger från svidande het till iskall. Strålningen bombarderar allt utan att atmosfären bromsar den. Och de där vackra stjärnorna? Javisst, månen bombarderas konstant av små rymdstenar eftersom den saknar det skyddande lager vi har här.
Så varför inte bygga skyddsstrukturer på ytan? Visst, det går. Men tydligen har månen redan byggt in lite imponerande arkitektur åt oss. Lavatunnlar – de ihåliga gångar som bildas när gammal vulkanisk lava rinner undan – kan erbjuda färdiga skyddsrum. Stabilare temperatur. Naturligt skydd mot strålning. Ungefär som månens version av en källare med förstärkta väggar.
Hur vet vi vad som finns därnere?
Här blir det riktigt science fiction. Uppdraget GIMLI (älskar ni inte den förkortningen?) ska undersöka det som kallas Marius Hills Pit – en öppning i månytan som kanske leder till ett stort underjordiskt nätverk. De kommer att använda geofysiska mätningar för att i princip göra en ultraljudsundersökning av månen och ta reda på vad som döljer sig därnere.
Dr. Nathaniel Putzig leder undersökningen, och jag är genuint nyfiken på vad de hittar. Om det finns stora håligheter där nere kan det helt förändra var NASA väljer att bygga framtidens bosättningar.
Grottor löser inte allt
Självklart löser coola grottor inte alla våra problem. Vi måste också förstå månens miljö – och det bringar oss till den andra undersökningen.
LEMS-SP (försök säga det fem gånger snabbt) kommer att etablera en autonom övervakningsstation vid månens sydpol. Den lilla utposten kommer att spåra allt från månskalv till mikrometeoritnedslag till förändringar i månens tunna atmosfär över tid. Det är som att installera vädersensorer, förutom att "vädret" inkluderar seismiska vibrationer och rymdstenar.
Den här informationen är avgörande för att bygga strukturer och utrustning som faktiskt kan överleva på månens yta. Man vill inte bygga sin fina nya bosättning bara för att sedan se den skakas i bitar av ett oväntat månskalv, eller hur?
Den större bilden
Det som verkligen slår mig är det här. NASA gör inte vetenskap för vetenskapens skull. De bygger det en talesperson kallade "den ultimata överlevnadsguiden för interplanetära ändamål." Varje databit från dessa undersökningar kommer att hjälpa till att hålla framtidens astronauter trygga när de lever och arbetar på månen.
Och glöm inte – det här är allt övning. Mars är det slutliga målet, och månen är i praktiken vår träningsplats. Om vi kan lista ut hur man överlever på vår närmaste himlakropp kommer vi vara så mycket närmare att nå den röda planeten.
Dessa undersökningar kommer att levereras genom NASA's CLPS-initiativ, vilket i praktiken betyder att de använder kommersiella månlandare för att få vetenskapen ner på ytan. Ett smart tillvägagångssätt – man testar både tekniken och vetenskapen samtidigt.
Så nästa gång du tittar upp på månen, kom ihåg: någonstans däruppe letar forskare efter grottor, övervakar faror och lägger grunden för att människor faktiskt ska kunna bo där. Hur coolt är inte det?